Aftonbladet – 8 december 1853, sida 1

hade rest. Ett bref som låg på bordet och var adresseradt till Servian underrättade honom om orsaken till denna utflygt. Min. bästa onkel, skref ynglingen, var utan all oro öfver min afresa. Att jag ej förut nämt derom för er, kom sig deraf att jag fruktade era anmärkningar och isynnerhet ert skämt. Utan tvifvel hade nibehandlat som barnslighet den djupa sorg minnet af min svaghet i går förorsakade mig. Ju mer jag tänker derpå ju mer känner jag att det är mig omöjligt att åter synas för fru Caussade och för er, innan jag bevisat att jag ej är ovärdig er aktning. Detta bevis skall, som jag hoppas, ej låta vänta på sig; men, jag upprepar det, var utan all oro, och tro på min oföränderliga och vördnadsfulla tillgifvenhet. Feliz. — Hvad ämnar den vildhjernan taga sig till? — sade Servian till sig sjelf sen han Näst denna biljett, någon dumhet. Men huru Iskall han kunna hindras derifrån? Efter den (omsorg hvarmed han söker lugna mig, slutar jag att hans förslag ej innebär något särdeles farligt; detär således onyttigt att springa efter honom; i morgon är han kanske här igen; sanningen att säga är jag lika angelägen. Då han nu skall gå in i St Cyr,får han, i sällskap med en så förtjusande qvinna som Estelle, romaneska ider som äro helt och hållet oförenliga med allvarliga studier. Emellertid sökte Servian icke att dölja det förtretliga och sorgsna intryck hvilket Estelles omensklighet, såsom han kallade den, gjort på honom, och då de råkades i salongen underrättades den unga qvinnan genom hans kalla och genomträngande blick att hon i detta ögonblick hade i honom en sträng domare, snarare än en svag tillbedjare. ; Sällsama kärlekens lek! Just då Servian upprorisk mot sin afgud gjorde löfte att af