Aftonbladet – 7 december 1853, sida 3

tages af amerikanare, hvilka äro ganska talrika i Paris, och der icke hafva någon egen samlingsplats för gudstjensts hållande.. Derföre har äfven. fråga uppstått om byggandet af en passande kyrka, och beslut har blifvit fattadt, att ställa den i nära samband med engelska ambassaden, så att den af engelska utrikesministåören utnämnde legationspredikanten skulle blifva kyrkans pastor. — Lola Hontez memoirer, som för ett par är sedan började utgifvas i pariserbladet Pays följetong, men slutligen afbröts emedan innehållet visade sig vara synnerligen slipprigt, sägas nu skola utkomma hos en bokhandlare i New-York uti tre band och under titel af Lola Montez bekännelser,. Författarinnan har för afsigt att deri oftentliggöra alla de bref som hon vexlat med berömda eller kända personer, och skandalen kan der vänta sig en rik skörd, då Lola skall vara i besittning af icke mindre än tolfhundrade sådana bref. j — En begrafning på Amager. I Aarhus Avis lemnas följande beskrifning på en amagersk be-. grafning. Det var en ung välmäende bonde som var död, och man hade sändt bud vida omkring till vänner och bekanta för att underrätta dem om dödsfallet samt den dag då begrafningen skulle egarum. Söndags eftermiddagen samlades derföre i sorgehuset en talrik skara Amagerbönder, äfvensom sjöfolk: från Dagör och Kastrup. Liket låg på parad ihelgdagsstugan, ifördt de kläder han burit som Brudgum. Hela täget, som bestod af omkring 100 personer, hälften män och hälften qvinnor, bar den nationella sorgdrägten, männen fina, hvita kaschmirs-byxor och! deremot svarande tröjor, fruntimren svarta kjortlar af hvilka den yttersta var uppslagen öfver hufvudet, me-; dan på den andra syntes en mängd brokiga band, icke olika en kalkonstjert, och hvilken kjortel med sina rika veck slöt sig om mänget smärt och välbildadt lif. Sedan alla de närvarande, den ena efter den andra, hade tagit den aflidne i handen, lades locket på kistan och processionen satte sig i rörelse. Kistan bars af tolf sjömän, och närmast efter densamrma följde med hatten i hand den aflidnes gamle fader samt hans bröder och närmaste slägtingar. På nägot afstånd från dessa vidtog det öfriga täget, par om par, och hällande hvarandra i händerna, männen först och dernäst qvinnorna. Från Holländarbyns vackra kyrka hördes. klockorna ljuda och klockaren och korgossarne stodo uppställda på kyrkogär. denför att sjunga psalmer öfver grafven. Sedan talet blifvit hället och de tre skoflarne mull blifvit kastade på kistan, gick hvarje deltagare i processionen som dä ville fram till grafven och kastade en skofvel jord i densamma, i det han sade: Farväl! farväl! Gud fröjde din själ! — Sedan grafven blifvit igenfylld, begaf sig hela processionen äter till sorgehuset, der borden nu voro dukade -med rikliga, doftande rätter, och der i ett rum stora rykande punchbålar voro framsatte för att derur dricka en minnesbägare för den aflidne. Ätandet och drickandet fortfor ofta vid en sädan begrafning till långt in på natten, och icke sällan händer, att om den aflidne efterlemnat en ung enka, att hon blir förlofvad — det vill då säga i all hemlighet — samma afton som bennes man blifvit nedsänkt i jorden. Amagerboerne äro praktiskt folk, och hos sådana menniskor är saken blott ett ögonblicks verk. — Då ångfartyget Königinn, den 17 Ok. tober middagstiden skulle afgå ifrån Coblenz, störkade en engelsman i vild fart upp på detsamma, men när fartyget midt pä Rhen gick i full fart kastade han sig, fullklädd med hatten på hufvudesy, i stömmen. Ett högt rop af förskräckelse skallade frän alla sidor och man skyndade till bätarna för att rädda honom. Men den simmande Albions-sonen vinkade endast med handen att man skulle vara lugn, steg välbehällen i land vid Ehrenbreitstein och ilade derifrän genomvåt och beledsagad af en talrik skara ungdom till Coblenz, för att på värdshuset ömsa torra kläder. Engelsmannen hade nemligen för afsigt, att med sin familj afresa på ängbät, men kom att försumma sig under det hans familj redan gått förut; han trodde nu att det afgående fartyget var det, på hvilket han skulle resa, hvarföre han, utan att vidare se sig om, ilade upp på detsamma. Kommen ombord erior han sitt misstag och säg sin fämilj i all ro stå på stranden. Utan vidare besinning störtade han sig i vattnet, för att icke nödgas resa ett stycke på det orätta fartyget.