Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

flammande blick, böjde han sig långsamt ned för att upptaga näsduken; knappt hade hans hand vidrört den förrän vargen rusade på honom med raseri och bet honom tag på tag i armen och bröstet; förgäfves sökte Felix att försvara sig; i ett ögonblick blef han slagen till marken och, oaktadt sin halsduk, kände han sin förfärlige besegrares tänder i sin strupe. Innan fru Caussade hann uppgifva ett rop hade Servian hoppat ned i gropen. Med en otrolig styrka fattade han vargen i nacken, ryckte honom från Felix och vältade honom å sida. Sedan kastade han sig öfver honom i det han tryckte sina knän i hans kropp, fattade om hans hals med båda händerna och kramade den så kraftigt, att vargen snart visade mer tunga än tänder, I stället att dåna som en rädd qvinna löste Estelle den kordong som fasthöll hennes morgonrock och gjorde deraf i stor hast en rännsnara. — Se der, — sade hon och kastade den till Felix, som nyss kommit på fötter igen, hjelp er onkel att strypa honom. — För att åtlyda en sådan befallning borde man begripa den; och Felix, döfvad af den kamp han nyss utstått, hörde utan att förstå och betraktade utan att se. Servian, hvars kallblodighet aldrig öfvergaf honom, höll vargen med ena handen och tog upp kordongen med den andra. Med en skicklighet som skulle hedrat en af de stumma i scrailen satte han snaran om halsen på det redan halfqväfda djuret och drog till utan barmhertighet i det han satte foten på patientens hufvud. Dödskampen blef kort; inom en minut var allt Iförbi. Vargen andades ut sin varg: förtörnad flydde till fårdödarnes ta hans kropp. numera ett lik, låg