Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

Det var andra gången kadetten blef så betraktad af en qvinna. Bländad, flämtande, utom sig och liksom träffad af en elektrisk stöt, kände han sina knän svigta. Denna extas förbyttes hastigt i yrsel. Förtrollad af den mäktiga blick, som dubbade honom till riddare, kände Felix sig ega en jättes växt, ett lejons hjerta, en Herkules styrka, och i ett utbrott af kärleksfull fanatism hoppade han ned i gropen. — Felix! — ropade Servian vredgad, under det att Estelle, redan ångerfull; uppgaf ett rop af fasa. Om åskan slagit ned framför den fångna vargen, kunde han ej blifvit mera häpen än genom detta oförmodade öfverfall. Han släppte näsduken som han slitit i stycken, drog sig tillbaka i ett hörn och höll sig der orörlig, i det han visade den djerfve angriparen tvenne rader hvassa tänder som gnisslade mot hvarandra. Vid anblicken af denna förfärliga nos, som tycktes vädra honom i väntan på att få sönderslita honom, förlorade Felix tre fjerdedelar af sin hänförelse. Dethjeltemodiga rus, som bemäktigat sig hans hjerna, efterföljdes af känslor som voro vida mer prosaiska. I stället att handla stod han midt emot sin vildtsinte motståndare, med ryggen stödd mot en af gropens väggar, med himmad andedrägt, slappa senor, stirrande blick och klappande hjerta. — Bäck mig din hand, — sade Servian, som, då han såg honom blekna, lade sig på knä vid gropen för att hjelpa honom upp. — Om jag icke hemtar denna näsduk är jag vanhedradt — sade ynglingen till sig if, i det hans nästan slocknade mod lifvades vid fåfängans fiigt. — Man tror att jag ir rädd, och skulle jag än bli söndersliten, skall jag bevisa motsatsen. Md aonnmaR Ffstada nå det vilda dinret