Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

— Han berättar för mycket, — tänkte hon, — och dessa utomordentliga äfventyr hända blott honom ensam. Det är påtagligt att Servian ej tror ett ord af detta och den der lilla Felix biter sig i läppen för att icke skratta. Utan att vilja det, kände sig den unga enkan sjelf smittad af den otro, hon tyckte sig lisa på onkelns och brorsonens ansigten. Det välbehag Tonarions verkliga eller inbillade hjeltemod hittills ingifvit henne gaf nu rum åt en misstro som sedan dagen förut blott afvaktade ett passande tillfälle att bryta ut. — Ett af de två, — sade hon till sig sjelf; — antingen ljuger han och då måste jag förvissa mig derom; eller säger han sanning och då är Servians otro en näsvishet, som förtjenar näpst. Sedan den unga enkan erkänt nödvändigheten att i degeln pröfva Raouls hjeitemod för att utröna om det var af guld eller bly, blef hon tyst och tankspridd såsom en hvilken i sitt hufvud hvälfver utomordentliga förslager. Lutad öfver gropen äggade hon fången med ett slags retsamt mockeri, i det hon öfver hans hufvud skakade en kammarduksnäsduk hvars make vargarne sällan äro i tillfälle att skåda. Hastigt låtsade hon blifva förskräckt af en rörelse som djuret gjorde; och släppte den fina duken som föll ned i gropen. — Min näsduk! — utropade hon; — det odjuret äter visst upp min näsduk! iloh betraktade i detsamma Tonarion så, som den sköna Angelique helt visst måtte betraktat Roland, då hon skickade honom att förstöra Falerines trädgårdar. Det gafs blott ett sätt att förstå en sådan blick och att lyda den: det var att hoppa ned i varggiopen; och den sköne Raoul gjorde det icke; an ingen felet låg i hans begrepp eler i hans mod. . I stället för att hjeltemodigt begifva sig ned och rycka näsduken från vargen som