Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

en affär på en half sekund. Två kulor som jag skickade honom i kroppen, uppehöllo honom ej ett ögonblick. Min häst, hvars bringa det odjuret sargat med sina klor, faller och drar mig med sig.. Lejonet, som förmodligen ansåg mitt kött smaka bättre än hästkött, rusade på mig, i det han öppnade ett gap, som, jag bör tillstå det, syntes mig lika stort, lika djupt, lika hett som en ugn. Jag hade ett ben under hästen, och ställningen började blifva kritisk; men icke dessmindre drar jag min yatagan och stöter den på vinst och förlust i detta gap som var på vippen att sluka mig. Det första lejonet bet ihop tänderna var det förbi med min hand; men lyckligtvis erinrade jag mig faran och genom en temligen knapphändig sväng vänder jag vapnet vertikalt i halsen på min motståndare, i stället att stöta det rakt in. Lejonet biter till, men, såsom jag väntade, trycker han blott spetsen af yataganen in i tungan ock handtaget i ommen. Medan han söker spotta ut den er nymodiga metkroken, drar jag ut min band, fattar en af de pistoler jag hade i sadeln och skjuter den besten helt trankilt för ge Se der historien om min strid med ans lejoniska majestät! z — Den der manövern med yataganen synes mig oändligen sinnrik, — sade Servian med orubbligt allvar; — om jag ej missminner mig, så använde Roland en dylik list för att öfvervinna odjuret på ön Ebuda. — Lika mycket! — svarade Raoul torrt; — jag ämnar icke taga patent på uppfinningen. Det ra ir att lejonets hud för närvarande gör tjenst som matta i min sängkammare. Under berättelsen af detta äfventyr som hade starkt tycke af sagorne i tusen och en natt, hade Estelle erfarit samma slags vånda som en välvillig åhörare stundonr röner vid en dålig sångares kraftansträngningar. :