Aftonbladet – 5 december 1853, sida 1

men förgäfves! jag håller tchakon vid hakremmen och släpper ej den nymodiga noösgrimman förrän djuret blifvit ånyo installeradt 1 sin bur. Förmodligen är han den förste af sitt slägte som burit den trefärgade kokarden. — Skröflare! — tänkte Felix, som i största hast slukade ett stycke pastej; — jag tror inte mer på den der björnen, än Jå de spöken, röfvare och beduiner hvarmed han undfägnade oss dessa sednaste dagar. — Skynda er då, herr Feliz, — sade Estelle otåligt; — ser ni ej att vi vänta på er? Ynglingen lydde med fara att storkna. Gästerna stego straxt derpå från bordet, och, utom öfversten, som ett anfall af rheumatism qvarhöll hemma, begåfvo de sig samtligen på besök till den fångne vargen. Vid åsynen af den nyfikna grupp som oförmodadt omgaf hans grop, upphörde. vargen med sina onyttiga skutt och kröp orolig iett hörn. — Det der är således det vilda rofdjuret, — sade fru Caussade, i det hon betraktade fångens skygga ställning; — den minsta dogg ser fruktansvärdare ut, och Mustapha skulle strypa honom i ett ögonblick. — Det tviflar jag på, min fru, — anmörkte Servian. — Hvad är det som ni icke tviflar på? — återtog den unga frun något gäckande. — — Hvad mig beträffar, min fru, — sade Tonarion, — är jag alldeles af er mening; jag har alltid ansett vargen vara ovärdig sitt rykte. När allt kommer omkring, hvad är han väl egentligen? En vild hund, ingenting lare. Må fåren darra för honom, det kan sassera; men att menniskor äfven kunna göra let, begriper jag icke. — Beväpnad med sabel eller till och med lolk, -— sade Felix med någon tonvigt, — ör en man ej rygga för något rofdjur.