Aftonbladet – 3 december 1853, sida 1

LEJONHUDEN.) Novell af CHARLES DE BERNARD. Öfversättning. Felix fann sig ur stånd att motstå denna manande röst, detta vältaliga småleende; han förde fram sin hand, som Estelle genast fattade. — Ni ger mig ert hedersord, — sade hon, — att glömma detta lumpna gräl och att lefva med hr Tonarion som förut. — Hvad fordrar ni, min fru — svarade han med osäker röst och gjorde ett svagt försök att draga sin hand tillbaka. — Jag fordrar ingenting, men jag ber er derom, — återtog fru Caussade, som till slutligt argument fästade på honom en blick som kunnat väcka englarnes svartsjuka. — Felix kunde icke uthärda denna ocmotståndliga blick; han böjde blygt sitt hufvud och svarade knappt-hörbart: — Jag skall lyda. — Bra, — sade Estelle och tryckte hans hand till belöning; — det är att handla som en man. Ni är lika belefvad som tapper, och jag är nöjd med er. Nu herr riddare af rosen vilja vi ej längre uppehålla er; ni kan fortsätta er promenad. Denna oförmodade utgång bragte kadetten alldeles ur koncepterne. Han bugade sig utan att finna ett ord till svar, ochfögick sin väg temligen tafatt i det han undvck sin onkels blickar, liksom han gjort förut under hela samtalet. Så snart Tolix afligsnat sig, vände sig fru Caussade till hans onkel. — Nå väl min herre! — sade hon spefullt. Servian bugade sig leende. — Jag erkönner att jag haft orätt i att tvifla på ert välde, — svarade han; — det är första gången sådant händer mig; det skall också blifva den sista. Nu tror jag att allt ir er möjligt till och med... ) Se A.B. n:is 273, 275, 211—2719.