Aftonbladet – 3 december 1853, sida 1

skick... Bakom denna inhägnad fanns en kordong af räfgropar och snaror, ämnade att straffa det ohägn som dagligen föröfvades på öfverstens egor af harar, kaniner och någongång till och med af det större vildbrådet i skogen. Denna dag hade Felix gått ut tidigt på morgonen, åtföljd af en jagthund. Sedan han länge ströfvat omkring i skogen utan synnerlig framgång, begaf han sig, något misslynt, på hemvägeh; men i det han passerade längs häcken, blef han i en af groparne varse ett föremål som genast tröstade honom öfver det ringa byte han erhållit på jagten: det var en temligen försvarlig varg, en sträfhårig en, med vild blick och roflystet gap. Utom sig, som djur vanligen blifva då de fångas i snara, vände han och svängde sig hit och dit, reste sig, tog höga skutt och sträfvade af alla krafter utan att vara i stånd att komma ur gropen dit han haft den olyckan att falla ned. Hunden hade ej förr vädrat detta fruktansvärda villebråd, än han uppgaf ett klagande tjut och flydde i fullt språng med slokande öron och svans. Vargen på sin sida fördubblade sina ansträngningar och tog sig för att hoppa så vildt, att Felix, som närmat sig till gropens kant, ovillkorligt tog ett steg tillbaka. — Åter denna infama hjertklappning! — sade den unge jägaren förargad till sig sjelf; — det är skrifvet att jag aldrig skall ha kurage in promptu; sjelfbevarelsens instinkt är verkligen utvecklad hos mig. på ett både fatalt och gement sätt. Ytterst förtretad öfver sin rörelse, laddade han hvardera pipan i sin dubbelbössa med två kulor och lade an på fårätaren, som vid denna demonstration kröp ihop och visade honom tänderna. Felix betraktade nu gropen nogare och fann att fångens flykt var omöjlig. Lugnad i detta hänseende syntes det honom föga ridderligt att döda en värnlös fiende, han skänkte honom således lifvet tills vidare -och återvände skyndsamt hem. Frukosten var nära slutad då han inträdde i matsalen. Tarde venientibus ossa, — sade öfversten till haÄnAaAna