Aftonbladet – 3 december 1853, sida 1

Med denna bitande hänsyftning på den korg Servian en gång fått, slutades samtalet. Fru Caussade förekom svaret med en lika kort som förbehållsam helsning; och gick ifrån honom in tillbaka. — Älskar hon honom? — frågade Servian sig sjelf då hon var borta; — skall så mycken skönhet, qvickhet och. behag eröfras af en sådan: skräfla. Nej! jag skall rycka af honom masken, om jag än för denna tjenst skulle få endast otack till lön. Under det han fattade detta beslut, kände Estelle, oaktadt den lugna hållning hon nyss åtsat, ett förr okändt tvifvel smyga ända in . djupet af sin själ. — Oaktadt Servians svartsjuka gör hans omdöme misstänkt, — sade hon till sig sjelf, — måste man emellertid tillstå, att hvad han nyss sagt mig är klart nog. Det som behagar mig hos Tonarion är en till hjeltemod drifven oförvägenhet i karakteren. Jag tror derpå fullt och fast, men hvilka bevis har jag väl? Vid samma tid gick Felix i en af parkens allger, inbegripen i följande funderingar: — Denna qvinna skulle, om hon ville, kunna få mig att hoppa utföre Notre-Dames torn. Kärleken är en skön sak, men den bör cke gå ända till svaghet, och jag var nyss svag, ja var jag så, ganska svag. Min onkel som inte är angelägen om att jag duellerar, aktar sig nog att säga något, men i grunden ir jag säker på att han tycker jag burit mig karakterslöst åt. Nå, nå; jag har lofvat att icke fortsätta denna tvist och jag skall hålla ord. Men må herr Tonarion gå raka vägar! Flvarom icke så skall jag vid första lägliga illfälle betala honom både kapital, ränta och väntpengar. Den sköne Raouls hjeltemod fann sig såleles hotadt af ett trefaldigt prof; och redan lagen derpå satte en temligen sällsam hänlelse Estelle i stånd att börja sitt. VII. Vi hafva redan sagt att öfverste Herbelins park var skild från skogen vid Compietgne senom ett dike och en häck i temligen klen