Aftonbladet – 3 december 1853, sida 1

i hans hjerta? Är ni säker att de granna fjädrar nu på den påfågel ni beundrar sitta så stadigt att ej äktenskapets pröfvosten rycker dem af den ena efter den andra; i dag qvickheten, i morgon godheten, i öfvermorgon modet . . . N — Stanna här, — afbröt Estelle; — som ingen menniska är fullkomlig, vill Jag ej ansvara för Tonarions förträfflighet. A andra sidan har ni alltför godt hufvud för att jag i detta hänseende skulle kunna tillåta mig att jemföra honom med er; men hvad hans mod beträffar, denna fjäder, för att begagna er liknelse, sitter alltför väl fast för att kunna lösryckas. — Och om jag lösryckte den? — Ni! — ropade den unga enkan storskrattande. j — Jag! Om jag störtar er hjelte från sin piedestal? — Af allt detta bör jag sluta, förmodar jag, att ni råder mig att ej gifta mig med Tonarion. . — Om ni stod i handel om ett diarhantsmycke, och en vän sade till er: De ädelstenar ni beundrar äro endast strass, skulle ni då köpa detta smycke, utan att närmare undersöka dess värde? -— Ni talar i dag bara med liknelser, — sade Estelle sl le; — nyss var frågan om påfågelsfj vi på kapitlet om r, 1 j juveler. Jag är ånyo tvungen att öfversätta. Ni vill säga att giftermål är en allvarsam sak söm cj bör afslutas löttsinnigt, och att bland äkta män äro diamanterna sällsynta, medan det finns strass i öfverflöd. Jag vet detta redan för längesedan, min herre. Ert råd är således öfverflödigt; jag tackar er emellertid derföre, ty jag betvilar icke att det ju var gifvet i vänlig afsigt. Men lugna er: jag lofvar er att välja en man med ätminstone lika mycken omsorg som ett smycke. Hvilken tanke mi än må hysa om min lättsinnighet och obetänksamhet, torde ni kunna erinra er att jag kan vara betinksam när så erfordras. Jag tror ej jag gifvit er rätt att förmoda det mitt bifall är så alldeles lätt att erhålla. g t.