Aftonbladet – 3 december 1853, sida 1

-— Till och med? — upprepade Estelle då hon märkte att han ej sade ut sin mening. — Till och med att i verkligheten begåfva herr Tonarion med det hjeltemod, som er inbillning lånat honom hitintills. N Den 4 unga enkan erfor en blandning af förtret och belåtenhet som dref en hastig rodnad uppå hennes kinder. Denna dubbla känsla är lätt förklarlig. Tänder det cj ofta att en qvinna, ställd mellan två tillbedjare, plågas af de anfall hvarför den ene är föremål, utan att den andres svartsjuka derföre är henne o oangenäm. — Jag har redan märkt att Tonarion ej har den lyckan att behaga cr,, sade hon med ett tvetydigt småleende. Det är sannt att han förgått sig mot er brorson, men detta är nu försonadt; hvad er beträltar, kan jag icke finna att ni har att beklaga er öfver honom; och likväl tycks ni ej kunna tåla honom! Hvad har han då gjort er? Med en djup och stadig blick gaf Servian fru Caussade tillkänna att han ej var sinnad att ens för ett ögonblick låna sig till hårklyfverier i den hyeklande tvist hvari hon sökte inleda honom. — Hör mig, — sade han med ett vänligt allvar, som snarare tycktes tillhöra fadren än älskaren; jag har icke begärt detta samtal: men emedan ni har bev värdigat mig dermed, så tillåt att jag begagnar mig deraf för att gifva er ett råd. Glöm alt jag har älskat er och anhållit om er hand; se i mig endast er fars gamla vän, en man som för alltid egnat er sin tillgifvenhet, churu ni låtsar misskänna honom. Jag skall gifva er ett bevis derpå, ehuru med fara att öka den vedervilja ninumera tyckes känna för mig. Ni ämnar, efter hvad man sagt mig, gifta er med herr Tonarion? — Hvem har sagt er det? — afbröt Estelle nyfiket. — Lika mycket. Er rika inbilling beströr med purpur och guld äfven de dunklaste föremål hvarmed den sysselsätter sig; sålunda ir Tonarion för närvarande i Odia ögon en hjelte. Men är ni väl rigtigt säker att ej hans hjeltemod ej snarare är i ert hufvud än