Aftonbladet – 1 december 1853, sida 2

är mera allvarsamt än hans beslut. Jag skulle fåfängt söka rubba det; och ni sjelf, vare detta nog sagdt, tror jag ej skulle lyckas bättre. — Det är hvad vi få se, — sade Estelle med ett stolt leende; — emellertid kan jag väl hegripa, att herr Felix låter hänföra sig af ett vid hans ålder helt naturligt sjelfförtroende; men ni, min herre, som man hvarken kan skylla för oförsigtighet eller oförvägenhet, är ni icke förskräckt öfver den oerhörda olikheten i en dylik strid? — För att förskräckas derför måste man erkänna den. — Tror ni då att partiet är lika mellan herr Tonarion och er nevö? — Jag tror tvärtom att det är olika. — Förklara er, — sade Estelle förtretad. Servian såg på henne med en genomträngande blick. — Tillåt mig att göra er en enda fråga, — sade han; — huru vet ni att herr Tonarion och Felix skola duellera? — Det har han sjelf sagt mig, — sade den unga enkan lifligt. — Felix? — Ah nej, herr Tonarion! Servian log tigande. — Och utan tvifvel, — återtog han, — känner och gillar herr Tonarion det steg ni nu värdigas taga? Estelle såg förnämt på sin fordne älskare. — Jag behöfver icke fullmakt af någon, — sade hon, — för att verkställa hvad som jag anser menskligt och rätt. Det är sannt att sedan jag med yttersta möda af herr Tonarion fått bekännelsen om detta ömkliga gräl, har lag lyckats förmå honom att taga reson; om jag ej har lika framgång hos er, vet ni hvad jag då skall tro? — Hvad skall ni då tro, min fru? Fru Caussade, som i tid påminde sig sin värdighet af ambassadris, återhöll den sarkasm som redan sväfvade på hennes läppar. — Hvad gör det er? — sade hon hastigt, i det hon väpnade sin blick med det förakt hon ej ville uttrycka med ord.