Aftonbladet – 1 december 1853, sida 2

Estelle promenerade i en allå af kastanier som förenade gården med parken, der man på ena sidan hade en gräsplan, och på den andra en inhägnad. Vid åsynen af sin f.d. friare som nalkades med snabba steg, antog hon en kall uppsyn, egnad att förstöra de dåraktiga illusioner han möjligen kunde hysa. Servian märkte denna ansigtsförändring, det leende som sväfvade på hans ansigte uttryckte nu blott ett artigt men lugnt allvar. — Jag lyder er befallning, min fru, — sade han med en bugning. — För att förekomma alla misstydningar, — svarade fru Caussade, bör jag framför allt säga er att det ämne hvarom jag vill tala, rör hvarken er eller mig. — Det visste jag redan förut, — återtog Servian, med en vördnadsfull stolthet, — det ir således ej af-nöden attbetaga mig ett hopp som jag icke äger. — Det är fråga om herr Felix, — sade den unga enkan; — vet ni att han skall dueHera med herr Tonarion? : — Jag vet det, min fru! — I detta fall har jag ingenting mer att säga, ty mycket säkert hindrar ni denna duell. — Hvarföre skulle jag hindra den? — fråsade Felix onkel med största lugn. — Hvarföre? — utropade fru Caussade; — en duell der er nevö kan bli dödad! — Det är en fara som han säkert mer än en gång i sitt lif kommer att bli utsatt för. Denna gång har han råkat ut derför, utan att hafva sökt den. Om Felix förgått sig på minsta sätt, skulle jag med all makt sökt förmå honom att erkänna sitt fel i stället att förvärra det; men långt derifrån; det är nu han som är förolämpad. Han har skäl att fordra upprättelse och jag har icke rätt att lägga mig deremot. — Förolämpad, säger ni. Kan ett barn blifva förolämpadt? — Felix är icke mera barn, min fru! — Bam eller ej, så är det omöjligt att han på allvar kan tänka på att slåss. — Jag kan tvärtom försäkra att ingenting