Aftonbladet – 1 december 1853, sida 1

— I det jag lyder er fruktar jag att misshaga er. . — Ni har svurit att uttrötta mitt tålamod. Hvarom är frågan ? Nå vill ni tala? Det är frågan om... — Om den mest förvånande, den mest besynnerliga och den mest förundransvärda sak i verlden, — svarade Tonarion som med ironisk emfas härmade fru de Sövignes sätt att uttrycka sig; — med ett ord, det är fråga om en duell emellan er ödmjuka tjenare och... gissa hvem ? — Servian, — sade Estelle obetänksamt. — Herr Felix Cambier, — återtog den sköne Raoul med ett högtidligt uttryck, som var ämnadt att låta särdeles komiskt. — Tänker ni slåss med Felix Cambier? — sade den unga frun efter ett ögonblicks tystnad. — Det är tvertom han som vill slåss med mig, — svarade Tonarion med ett tvunget skratt. — J hafven således disputerat? — Ack ja, min fru; och det är nu jag bör slå mig för mitt bröst och säga meå enlpå. Men hvem skulle trott att gossen var så lättretlig. Se här är historien. Då den krigiske ynglingen, tack vare en slags försträckning som jag erhållit på jagten för några dagar sedan, i går af er hand fick emottaga den ros jag skulle velat köpa med mitt blod, måste jag bekänna att jag kände en förargelse. för hvilken jag vågar anropa ert öfverseende. Några timmar sednare träffade jag i parken min unge vackre besegrare som svängde sig der triumferande med rosen i knapphålet. Jag vet ej hvilken yrsel fattade mig, min inbillning förlänade frikostigt herr Felix det tiotal af år som fattas honom för att vara af någon betydenhet; i stället för ett barn tyckte jag mig se en man och i denne man en rival: detta vare nog sagt. — Ni förolämpade honom? — frågade Estelle med ångest. — Jag påminner mig ej så noga mina ord; men utan tvifvel fann kadetten dem nog lite; w D ,