Aftonbladet – 1 december 1853, sida 1

VI. Pen sköne Raoul tog vanligen på sin del brorslotten af konversationen;. men under det öfriga af dagen förblef han mot sin vana tankspridd, tyst och drömmande. Då han blef tilltalad svarade han blott med några enstafviga ord, hans ögonbryn voro sammandragna, hans blick mörk, hans panna rynkad, han såg ut att i sitt sinne hvälfva farliga förslag och endast det sätt hvarpå han tummade sina mustascher tycktes beräknadt på att skrämma fredliga medmenniskor. Ett lejon skulle sett fromt och enfaldigt ut bredvid denna vildsinta fysionomi. Enligt många älskvärda qvinnors sed, tålde fru Caussade alldeles icke hos andra den ojemnhet i lynnet hon sjelf utan betänkande tillät sig. Hon ansåg Tonarions uppförande som en nyck, och under denne titel misshagade .det henne, såsom ett ingrepp i hennes personliga privilegier. — Skulle ni täckas inviga mig i edra betraktelser? — sade hon, — de måtte vara högst intressanta emedan de förmått er att så fullkomligt glömma att underhålla er reputation af älskvärd kavaljer. Tonarion väntade sig denna fråga, och vi måste till och med bekänna att hans uppförande ej haft annat mål än att framkalla den. I stället att svara kategoriskt derpå, visade ban en tillgjord förvirring, egnad att fördubbla Estelles nyfikenhet, — Jag tänker på ingenting som är värdigt att väcka er uppmärksamhet, — sade han tvunget. — Vänd icke bort min fråga, — svarade fru Caussade; — ni funderar på någonting. Jag är anspråksfull nog att tro mig ej vara alldeles främmande derför, och då önskar jag veta hvad det är. — Ni kan icke vara främmande för någon af mina tankar, — återtog artigt den sköne Raoul. : — Det är icke en kompliment jag begär, det är ett : svar.