Aftonbladet – 1 december 1853, sida 1

LEJONHUDEN.) Novell af CHARLES DE BERNARD. Öfversättning. Sagdt och gjordt; den unge mannen tog en annan pistol och mättade åt en ny docka, som en betjent nyss uppsatt vid målet. — Jag sigtar på hufvudet, — sade han beslutsamt. Lydig skyttens vilja krossade kulan dockans hufvud mot jernplåten och dockan sjelf, hufvudlös men oskadd för öfrigt, gled sakta till marken längs efter tråden. I stället att betrakta sin systerson, hvars beslutsamma uppförande gjorde all oro öfverflödig, fästade Servian en genomträngande blick på Tonarion, som försökte småle. — Se här, min herre, — sade han artigt, i det han lemnade honom en pistol; — jag skjuter ganska illa, öfversten tyckes mig ha legat aft sig något, och här finnes således ingen annan än ni som kan göra vår löjtnantslärling segren stridig. Den sköne Raoul fattade med ett slags motvilja vapnet som Felix onkel räckte honom. Långtifrån att denna gång låtsa någon förnäm liknöjdhet, sigtade han med yttersta omsorg, men hans hand erfor en ovanlig .darrning som gaf dementi åt den skicklighet hvarpå han nyss aflagt prof. Vid åsynen af den gråaktiga stjerna, som i detta ögonblick syntes. på jernplåtens svarta yta, minst två fot ofvanföre dockan, vexlade Servian och Felix en uttrycksfull blick. — Nå väl! Tonarion, — sade öfversten frig att få sin revanche, — har ni ännu lika zod tanka om dessa pistoler? — Ja visserligen — svarade Raoul med illgjord ledighet; — men i detta ögonblick skulle jag skjuta bom på en oxe på fem steg. varje gäng jag har vapenöfningar för mig, år jag i högra armen en nervös skakning som indrar mig att hålla handen stadig. ) Se A. B. n:o 273, 275, 277 och 278.