Aftonbladet – 1 december 1853, sida 1

han är lättretlig, häftig, icke rädd för någonting. Erinrar ni er all den oro hans far förorsakade min familj? Nå väl! jag fruktar att Felix kommer att gå i hans fotspår och bli en slagskämpe i sin tur. — Ah! låt honom hållas, — sade öfversten; — en officer är ingen seminarist; emedan den bana han valt, blottställer honom för en eller annan duell; så mycket bättre om han då är i stånd att försvara sig. Förr i verlden hade vi påkännare, som gjorde till sitt yrke att probera nybegynnare; om sådana ännu finnas, skall han komma under deras händer då han går in vid sitt regemente och då... — Då, — afbröt Servian, — så mycket värre för herrar påkännare; ty han skall icke spara dem mer än edra dockor: — Det är visst och sannt att han är ganska skicklig, — svarade öfversten och såg på Felix som under tiden ånyo krossat två eller ;re dockor. Tonarion hade åhört detta samtal, utan att leltaga deri, och dolde under skenet af liksiltighet det intryck han möjligen erfor. Han visade ingen lust att göra sin blifvande motståndare priset stridigt, och denne dröjde ;j att upphöra med en öfning som genom oristen på medtäflare förlorade sitt förnämsta yehag. — Jag är nöjd med dig, — sade Servian ill sin nevö, i det han förde honom något fsides då de gingo tillbaka in; — du är-icke lott modig, men du är kallblodig, hvilket är sällsyntare. — Tycker ni verkligen det, onkel, och Irifver ni inte bara gyckel med mig? — svaade Felix, utan att söka dölja. det nöje han rfor vid detta beröm. — Jag gaf akt på dig då du sköt; din konenans var oklanderlig. — Tycker ni inte att hr Tonarion ser nåsot tankfull ut? Månne mitt sätt att handera pistol gjort honom fundersam? — Kanhända, — svarade Servian; — det ir hvad som snart skall spörjas.