Aftonbladet – 1 december 1853, sida 1

— Hvar tusan har ni kunnat hafva vapenöfningar för er i dag? — frågade öfversten. — I mitt rum, svarade Tonarion, jag skjuter på väggen en timme eller par hvarje morgon. — Det är en förträfflig vana ni har, — återtog öfversten med värma; — utom att det är en helsosam öfning, så kan man få en duell och det är alltid bra att bibehålla van hand. Fäktkonsten är mycket för vårdslösad vid nutidens uppfostran. Man proppar ynglingarnes hufvud med grekiska och latin, historia och matematik, och man lär dem knappast att hålla en florett eller att sätta sig en garde. Om jag hade en son, skulle jag uppfostra hönom på annat sätt. Det skulle föga bekymra mig om han blefve något lärdomsljus eller ej, blott Pellier och Grisier gåfve mig godt besked om honom. Servian lade ett finger på munnen och visade med en sidoblick på sin systerson, som just krossade sin tredje docka. — Herr öfverste, — sade han och siänkte rösten för att ej höras af någon annan än sin värd och Tonarion; — ni har utan tvifvel rätt i att finna nutidens uppfostran något för lärd och ej nog manlig; men jag ber er, tala ej derom så att Felix hör det. — Hvarföre då? — frågade öfversten. — Derföre att han redan är alltför mycket benägen att öfvergifva skolsalen för fäktsalen. Om han aldrig blir något lärdomsljus, det betyder föga; men jag skulle icke heller vilja att han blefve en slagskämpe. Ni ser hans skicklighet som skytt. Med floretten i handen är han ännu starkare. Ehuru så ung, har han redan i sex år gått på fäktsalen; öch Grisier, som ni nyss nämde, har sagt mig att han ansåg honom som en af sina bästa elever. Ni förståf att i min egenskap af onkel och förmyndare är jag lagom förtjust af detta slags framgång. — Hvad har ni deremot? — frågade öfversten förvånad. — Felix är hetlefrad, — återtog Servian, i det han antog en bekymmersam min; —