Aftonbladet – 30 november 1853, sida 2

krökningen af en alld i parken. Detta möte, oförmodadt å ena sidan, var öfverlagdt å den andra. Kadetten hade sökt kastaniernas och valnötsträdens skugga endast i den afsigt att der drömma bort en stund, enligt ett urminnes bruk hos förälskade ynglingar; men den sköne Tonarions afsigt var mindre landtlig och mindre öm. Då han såg sin unge rival melankoliskt fördjupa sig bland löfhvalfven, hade han följt honom lik en varg som blir varse ett får skildt från hjorden och som mumlar mellan tänderna: Se der är min middag. : ; Vid åsynen af den man han afskydde, kunde Felix ej återhålla en rörelse af otålighet, och han påskyndade sina steg för att så fort som möjligt göra slut på detta obehagliga möte. I stället för att göra på samma sätt, ställde? Tonarion sig stolt midt i allen. — Det fägnar mig att träffå er, — sade han med myndig min; — jag har ett par ord att säga er. Felix stannade förvånad öfver detta tilltal och ännu mer öfver tonen dervid. — Jag hör er, min herre. — svarade han kallt. — Hvad vill ni? — Ge er ett råd, — återtog. Raoul i det han mätte den! unge mannen från topp till ti; — den ros ni bär är vissnad, ni skulle göra väl i att kasta bort den. i Felix betraktade blomman som prydde hans knapphål och såg sedan på sin rival med stadig blick. — — Ni bedrar er, — sade han; — denna ros är frisk som grefvinnans läppar; och med eller utan er tillåtelse behåller jag den. — — Den är vissnad, säger jag, och jag skall bevisa er det. I det Raoul utsade dessa ord, knäppte han till den utslagna rosen, hvars blad genast kringströddes på marken.