Aftonbladet – 30 november 1853, sida 2

på förhand log öfver det nederlag hvarför ans gäst utsatte sig. Den sköne Raoul laddade den andra pistolen, i det han kastade en dystert profetisk blick på Felix. Han ställde sig sedan vänd åt sidan, med högburet hufvud, axlarne till-baka, venstra handen hvilande på höften och sänkte vårdslöst handen i stället att rigta sitt vapen nedifrån uppåt samt tryckte af nästan utan att tyckas sigta. I samma ögonblick smällde det och dockan flög i stycken. — För att vara Litticherpistoler finner jag dem hjelpliga nog, — sade han då och vände sig till åskådarne liksom för att njuta af deras förvåning. ; Servian väntade sig detta drag af skicklighet, också tillkännagaf han ingen förvåning, men han betraktade får. På en gång oberoende af sin onkel och sin motståndare, tog kadetten all sin ståndaktighet till -hjelp för att förjaga den rörelse han erfarit vid det olycksbådande skottet, och han lyckades bibehålla ett obekymradt utseende. — Nu är det min tur, — sade han och fattade pistolen som öfversten ånyo laddat. — Vänta tills man hunnit sätta upp en annan docka — sade Servian till honom. — Behöfs inte, så länge det finns en bit af denna, — svarade Felix frimodigt. Den tillkommande officeren sigtade med största omsorg; ett ögonblick derefter föll dockans sista öfverlefva ned till. de öfriga spillrorna. — Bravo! bomber och granater! — ropade öfversten litet stött öfver att finna sig mindre skicklig än sina gäster; — det var ett vackert skott; men jag slår vad att ni ej gör om det en gång af tio. å Då tappar ni, herr öfverste, — svarade Cambier leende; jag skall SB om det så ofta ni behagar en gång af två. (Forts.)