Aftonbladet – 30 november 1853, sida 1

nonom nästan tvärt; — huru har ni burit er åt för att komma så högt? — Jag har betraktat er, min fru, — svarade Felix, i det han mot henne höjde. en:blyg blick. ; — Och nu bör ni ha ert pris, — återtog Estelle, hvars sardoniska leende hastig omintetgjorde glädjen i den unge segrarens hjerta. — Jag är ledsen att ej i stället för denna blomma kunna erbjuda :er några: vackra böcker, sådana som ni erhöll förlidet år för er examen i retoriken. — Det är två år sedan jag slutade min kurs i retoriken, min fru! I denna stund är jag. soldat och ej gymnasist! i Vid dessa. ord: åt hvilka en hemlig vred förlänade en viss tonvigt tog Cambier: den ros fru -Caussade gaf -honom och -satte -deni knapphålet, i det han antog en otvungenhet. som gjorde starkt afbrott mot hans blossande ansigte. ; Utom Servian, hvars orubbliga lugn ej förnekade sig, och öfversten sormsejhade med denna scen att skaffa, syntes: alla lika missnöjda med dess resultat. Inför den qvinna man kurtiserar gifves intet obetydligt nederlag; också, oaktadt alla Tonarions ansträngningar för att bibehålla kontenansen, gissade man lätt af hans tillgjorda skratt att hans egenkärlek som lejon led af att se sig för-. dunklad af en skolgosse. andra sidan var segraren icke mera belåten än den besegrade:; ty hah hade funnit mera taggar än blad på den ros hans vighet eröfrat, och han hade blifvit sårad af sin egen triumf. 1 Vv. Nägra timmar efter uppträdet vid balkonen, befunno sig Raoul Tonarion och Felix ambier plötsligen ansigte mot ansigte vid