Aftonbladet – 30 november 1853, sida 1

raste rosen i en n korg med blommor som stod på en athenienne, öppnade ett af de fönster som vette åt terrassen och visade sig plötsligt, strålande af koketteri, för de män som promenerade der. För att skingra det missnöje fru Caussades uppförande bordt förorsaka Servian, hade öfversten tagit honom under armen och öfverhopade honom med frågor om hans italienska resa. Några steg bakom gick Felix Cambier med melankoliskt utseende, sänkt hufvud och händerna i fickorna såsom det anstår en kär yngling; längre bort slutligen, i majestätisk enslighet, lik skogarnas konung, rökte Raoul Tonarion en cigarr och kastade då och då en föraktlig blick på de öfrige, med hela högdragenheten hos en man på modet, som befinner sig i borgerligt sällskap. Vid det buller fönstret gjorde, upplyfte de fyra promenerande på en gång sina hufvuden och stannade. Estelle stödde sig mot balkongen, sände dem en leende helsning och visade med en uppmanande åtbörd den ros hon nyss plockat. — Hvem vill ha? — sade hon sedan hon Iktat derpå liksom för att förhöja dess värde. — Jag, min fru! — ropade Felix, som täckte upp båda händerna med en skolgosses naivite. — Jag! — sade den sköne Raoul, som i det samma rusade fram. — Tror ni då att jag tänker kasta ned den åt er? — frågade den unga enkan spefullt; — det tyckes mig att den som vill hafva den kan gerna göra sig besvär att gå efter den; Tonarion och Felix skyndade i kapp mot dörrarne som från terrassen förde till förstugan der trappan till första våningen var belägen. Ett ljudeligt skratt från Estelle hejdade dem på vägen. — Trappan! — sade hon till dem, — tän