Aftonbladet – 29 november 1853, sida 2

lighet finnes ej på jorden; och man bör hafva miskund-med svagheter som ej äro skamliga, men fegheten är så förnedrande att man orenas af dess vidrörande, och att tåla den är at förnedra sig sjelf. En rustare, !en odugling, till och med en spelare kan bättra sig, en feg, aldrig! Under det fru Caussade utvecklade detta stränga omdöme, hvilket hennes strålande blick, hennes stolta leende, hennes välljudande röst förlänade ett slags ridderligt behag, erbjödo hennes åhörares ansigten en sådan mångfald ;j uttryck att en målare ej kunnat önska den mera i ögonen fallande. Öfversten, intagen af medlidande med den förödmjukelse hans vän sannolikt erfor, snöt sig, torkade sina glasögon, vred sig på stolen, försökte med ett ord ehuru utan framgång allt hvad besvärade personer använda för att behålla kontenansen. Felix Cambier med kringirrande blick och blossande ansigte var ännu värre till mods än öfversten, ty hvarje ord af den unga enkan träffade som en bitande satir det sår hans egenkärlek erhållit genom den rädsla han erfarit aftonen förut. Herr Tonarion deremot strök med välbehag sina mustascher och satte näsan något mer i vädret än vanligt. Slutligen Servian som, långt ifrån att synas förbryllad, som man skulle haft skäl att vänta, hörde lugnt på och smålog emellanåt med en blandning af sorgsenhet och ironi. — Mina ord komma er att skratta, min herre, — sade Estelle tvärt, i det hon vände sina blixtrande ögon mot honom; — ni finner utan tvifvel löjligt att en qvinna värderar modet och föraktar fegheten. — Tvertom, min fru, jag finner det helt naturligt, — svarade Servian trankilt; — en qvinna bör värdera manliga egenskaper hos mannen; liksom vi karlar hos qvinnan företrädesvis uppskatta saktmod, varsamhet ium