Aftonbladet – 29 november 1853, sida 2

gänget, välvilja; med ett ord, alla älskvärda och vänliga dygder. Stött af den indirekta förebråelse som dessa ord innehöllo, bortvände fru Caussade med stolthet hufvudet och tilltalade nu hr Tonarion. — Om ni blefve öfverfallen af röfvare, hvad gjorde ni då? — sade hon. — Hvad jag redan gjort i dylika fall, — sade den sköne Raoul med ett slags hjeltemodig vårdslöshet. — Och hvad har ni gjort? — återtog hon nyfiket. — Första gången, — sade Tonarion, — var i Paris. Jag kom hem till mig klockan tu på natten, och genom en händelse, som blir för vidlyftig att förklara, för er, var jag till fots. I hörnet af gatan Chatereine kasta sig trenne karlar öfver mig; jag hade intet annat vapen än cen käpp, men den innehöll försvarligt med bly, trots polisförbudet. Jag sätter mig till motvärn och börjar en dans, som var värdig en professor i käppfäktning. Efter en half minut af denna helsosamma öfning, blef jag varse en af mina motståndare ligga utsträckt midt på gatan; den andre släpade sig längs husen, och den tredje springer ännu. — Och den andra gången? — frågade Estelle med uttryck af lifligt intresse. — Den affären hade så när tagit en tragisk vändning för mig; det är blott ett halft är sedan dess, det var under mitt vistande i Afrika. På något afstånd från Algier, då jag en afton återvände från jagten, blef jag anfallen af två temligen vildsinta beduiner. Jag slapp med en kula i kläderna och ett hugg af en yatagan i venstra armen. — Och beduinerna? — sade Felix, som åhörde berättaren med beundran och afund. — Jag tror ej att våra algierer sedan. den tiden haft skäl att klaga öfver dem,