IV. Fru Ribois oförsigtiga prat hade burit frukt. Första gången Servian såg Raoul Tonarion egnade han honom genast det hat som enfival, hvilken förmodas vara gynnad, alltid ingifver en kär. Van att beherrska sig, hade han likväl bemödat sig att under en oklanderlig artighet dölja den lifliga antipati hån ej kunde öfvervinna. På sin sida hade den elegante och präktige Tonarion ansett det vara mot sin värdighet att egna någon uppmärksamhet åt en individ som var enkelt klädd, försigtig i sitt sätt att vara, som uttryckte sig blygsamt och som höjd af lumpenhet, kommit med diligensen. I stället att umgås med den vänliga ledighet, hvartill man på landet alltid anser sig berättigad, höllo sig de båda rivalerna då frukosttimmen nu fört dem tillsammans på honett distans från hvarandra, den ene af högmod den andre af svartsjuka. De lemnade omsorgen att underhålla konversationen åt Felix, som fullgjorde detta värf med sin ålders vanliga Niflighet, och de hade knappt vexlat ett par tre kalla och hvardagliga fraser med hvarandra, då fru Caussades ankomst lemnade nya förevändningar till missnöje för den som anhållit om hennes hand, och till inbillskhet för den som nu gjorde anspråk derpå. . Oaktadt den goda öfverstens ansträngninar för att göra samtalet oförarglizt, återfördes det envist af Estelle till det ämne som enligt hennes åsigt var det mest lämpliga att förödmjuka Servian. I hennes mun blef tapperhetens lof de mest retsamma personalier för den man hon en gång funnit vara utan mod. — Det finnes fel som förtjena öfverseende — sade hon med uttryck af fast öfvertygelse, — Jag fattar att man kan förlåta en karl att vara obetänksam, slösande, häftig. Fullkom