— Behöfva väl karlarna någonsin en sådan tillåtelse? De äro så imbillska. — Han isynnerhet, som jag tror. — Han som andra; han har åtminstone den förtjensten att vara det med uppriktighet, och jag vet att han vore karl att, med ondo eller godo, förmå andra att dela den goda tanka han kan hafva om sig sjelf. — Du tror det? — Jag är säker derpå? — Vill allt det der säga att du tycker om Tonarion? — frågade öfversten med forskande blick. i — Inte alldeles, min far, — svarade fru Caussade, med en temligen stolt skakning på hufvudet; vi äro ej der ännu. Men om med tiden, (jag menar icke i dag, inte ens i morgon), om med tiden något dylikt skulle hända, skulle väl detta val misshaga dig? — Jag är ledsen att du dröjt så länge med att göra mig detta förtroende, — återtog öfversten allvarsamt; — jag hade då skaffat mig officiella underrättelser om honom innan jag låtit honom vistas här på så förtrolig fot. Om du beslutat att gifta dig med honom, så hindrar jag dig icke; men förhasta dig ej, det ber jag; och betänk dig moget innan du säger ja. På min sida skall jag skrifva till Paris; du begriper, att innan jag ger dig mitt samtycke, mäste jag veta hvad jag har att rätta mig efter i afseende på honom. — Skrif — svarade fru Caussade tillitsfullt; — jag är säker att Raoul ej fruktar någon slags undersökning, han är af de män som framställa sig lika fördelaktigt både för vänner och fiender. Frukostklockan gjorde slut på detta samtal. Öfverste Herbelin tog sin dotters arm och gick med henne ned i matsalen der de tre gästerna redan voro församlade.