herr Servian! En man i sina bästa år! En man med ett ord! Föreställ er, min far, att han var den första som steg ur utan att göra det minsta motstånd, i det han blott anbefallde röfrarne att lemna mig oskadd. Var det icke en artig uppmärksamhet, just använd å propos? — Röfrarne voro utan tvifvel beväpnade? — anmärkte öfversten, som försökte rättfärdiga sin vän. — Ända till tänderna. Men hvad gör det till saken? — Hvad gör det? För tusan så du tar till! Och om Servian sjelf var obeväpnad? — Han hade två laddade pistoler i vagnsfickorna; två pistoler, långa som armen, och hvilka han helt fredligt lät de der herrarne taga, i stället för att med dem krossa deras hufvudskålar. — Hör på, min söta vän! — sade öfversten, med den förlägenhet en samvetsgrann advokat erfar då han försvarar en sak, som han trodde vara rättvis, men hvars svaga sidor blifvit uppdagade vid undersökningen; — det skulle vara mycket att säga angående Servians uppförande vid detta tillfälle, och jag är säker att om du ej vore intagen emot honom, skulle du se saken med andra ögon. — Sök ej att urskulda honom, jag ber, — afbröt Estelle, otåligt. — Mitt omdöme är oåterkalleligt bestämdt. — Du vet, stygga barn, att jag aldrig gör dig emot, — svarade öfversten, i det han gaf henne ett lätt slag på kinden med afviga sidan på handen; ditt giftermål med Servian skulle fägna mig på det högsta. ty det är eni bra karl, och jag tror du skulle blifvit lycklig med honom; men emedan han ej anstår dig, skola vi ej tala mer om den saken. Beträffande din afresa till Paris, så fnner du väl att det är en barnslighet som jag inte