mens 56:te S stadgas, föregå riksens ständers beslut. När denna klara föreskrift jemföres med den deruti åberopade lika tydliga 56 te R. F. så lydande: Allmänna frågor som uti riksens ständers plena väckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upp tagas utan skola öfverlemnas till behörigt utskott som ege att dem utreda och deröfver sig yttra på sätt i R. O. föreskrifves, ; — så torde det blitva svärt för Aftonbladet, eller hvem som helst, att segrande ädagalägga lagenligheten af frågans behandling på riddarhuset, då den derstädes upptog till afgörande utan föregående remiss. Det stadgande som Aftonbladet för sådant ändamäl åberopar, och som säges klarligen visa att frågan kunde omedelbart afgöras, är 36:te 4 3 mom. R. O. så lydande: Skulle riksens ständer finna flera utskott vara af nöden ma de af ständerna obehindradt tillsättas. I fråga om deras tillsättande gälle tre ständs pluralitet; men stanna två stånd mot två, öfverlemne riksens ständer härutinnan sin afgörande rätt till kons.i utionsutskottet. Denna tycks vara lika lätt ut fatta som de förut omnämnda. Deraf följer visserligen att rikets ständer ega rätt att tillsätta serskildta utskott, och att i händelse ständen stanna två mot två, afgörandet beror på konstitutionsutskottet; men att deruti finnes nägon rättighet nedlagd för ständen att vid fattandet af sina beslut åsidosätta den nyss anförda, i både regeringsform och riksdagsordning klart och ovilkorligt föreskrifna formen, att hvar och en allmän fräga och säledes äfven denna, först skall at ett utskott beredas innan den i stånden får upptagas till afgörande, torde för hvarje annan läsare vara lika svärt att utfinna, som det för Aftonbladet tycks vara lätt. Det händer visserligen ofta nog, att rådsläende församlingar och deras ledare, af ifver för sina meningar finna sig besvärade af sina formstadganden och söka genom allahanda tydningar att befria sig från dessa band, men enligt insändarens äsigt bör ingen, och minst en konungens rädgifvare, klandras derföre, att han yrkar de lagliga formernas iakttagande, äfven då han önskar framgäng åt sjelfva saken. Aftonbladets betraktelser, med anledning af den ringa minoriteten, vill insändaren ej vidare granska. De vittna i sin utgängspunkt bland annat derom, att Aftonbladet ej så noga vet huru det vanligen tillgär vid en votering på riddarhuset på den tid då man önskar att snart få aflägsna sig. Upplysningsvis kan nämnas att ledamöterna dävanligen, som det kallas, qvitta med hvarandra: d. v. s. att man uppsöker nå gon ständsbroder som ämnar votera i motsatts mot en sjelf och aflägsnar sig i sällskap med denne, hvarigenom summorna af de voterande säväl på ena som på andra sidan, ifrän ett ganska stort antal, ofta min skas till blott några få, men slutresultatet ändock blifver detsamma.