tag om originalets mening, skulle man hos en så utrustad öfversättare ej förmoda sig kunna upptäcka. Också förekomma de ytterst sällan. Ett sådant ertappas dock t. ex. på sidan 173, i fängelsesamtalet mellan Faust och Margareta, der den sednare, såsom barnamörderska dömd till döden och af sorg ömsom helt, ömsom halft vansinnig, säger i det ögonblick, då hon inbillar sig att Faust är bödeln, som kommit att afhemta henne: Låt mig mitt barn doek först få dränkav. Obegripligt är, att ej sammanhanget på detta ställe (se de omedelbart nästföljande raderna) kunnat upplysa om omöjligheten af en slik begäran. Originalet har: ,Lass mich nur erst das Kind noch tränkenn. Härtill kommer, att hr Andersson sjelf har på ett föregående ställe tolkat det utmärkta ordet riktigt; då Margareta, vid de begge älskandes möte i Marthas trädgård, skildrar för Faust de besvär hon under sin moders sjukdom haft af sin aflidna späda syster, när modren ej kunde tänka på Das arme Wirmchen selbst zu tränkenn, hvilket här ganska rätt försvenskas med: Det stackars kräket di att gifvan. Oftare händer, att väl originalets mening är ungefär träffad, men dock med mindre egentlighet, eller med mindre noggrannt bibehållande af uttryckets fina, mången gång (särdeles i de ironiskt-komiska partierna) hårfina skiftningar. Så till exempel, då dessa båda verser: Ach! zu des Geistes Flägeln wird so leicht Kein körperlicher Flägel sich gesellen — återgifvits med: Ack! andens virgar bära oss så kort, För kroppen ock en vinge man behöfver.,: saknas i öfversättningen alldeles urskriftens antydning om det fåfängliga, det ouppfyllbara i önskningarne af den längtan, som i det nästföregående har ntgjutit sig. Likaså, när vi — på måfå, liksom här — uppslå boken på ett annat ställe, der vi mötas af det första samtalet mellan Mephistopheles och Martha, företer sig ett och annat skäl till dylika anmärkningar. När t. ex. Martha utbrister, under den sataniskt qvicka berättelsen om hennes för död utgifne man: Hat er so aller Trew, so aller Lieb vergessen, Der Plackerey bei Tag und Nacht? och Mephistopheles börjar sitt genmäle med de orden: Nicht doch! er hat euch herzlich dran gedacht; så heter detta hos öfversättaren: Martha. All tro, all kärlek, ack! han kunnat så förgäta, Och hvad jag slitit, natt och dag! . Mepbistopheles. På er han tänkte ömt, försäkrar jag. Men dervid har blifvit uraktlåtet, att i ordet Plackerey ligger en tvetydighet, hvaraf den onde anden illfundigt betjenar sig i sin relik. Hon menar visserligen det, som öfversättaren låter henne säga; men Mephistopheles vänder det så, att hennes man hade bevarat en dyr hågkomst af hvad han bei Tag und Nacht, måste slita. Tvifvelsutan vore alltså bättre: Martha. All tro, all kärlek, ack! han kunnat så förgäta, Allt bryderi båd natt och dag! Mephistopheles. Helt ömt han mindes det, försäkrar jag. Kort derefter börjar Mephistopheles sin rol af tröstare med följande vink: ,Wär ich nun jetzt an eurem Platze, Betraurt ieh ihn ein zöchtig Jahr, Visirte dann unterweil nach einem neuen Schatze, När detta hos öfversättaren lyder: Men vore jag som ni, i ära Mitt enkoär jag sorgdrägt bar, Sen torde Himlen er en annan man beskära; så skönjes dervid, i sista raden, intet spår af den sjelfverksamhet för ändamålets vinnande, j. hvartill den listige rådgifvaren uppmuntrar. När sedan Martha hedrar sin aflidne man med detta epitaphium: En bättre liten harr man aldrig såg. För mycket älskade han dock att vandra; Åt vin och qvinnor stod hans häg, Och hans fördömda tärningsspeln — och Mephistopheles derpå svarar: Det kunde väl gå an, så vida Han likaså med edra fel Såg genom fingret, ä sin sida. Jag svär, att under det beting Jag sjelf med er vill vexla ring: så störa oss här tre små bristfälligheter. För det första saknas i tolkningen det komiska drag, att i enkans vitsord klandret faller sig nästan såsom ett slags fortsättning af berömmet, eller åtminstone såsom en blott obetydlig afkortning: Er liebte nur das allzuviele Wandern o.s.v. För det andra finna vi begynnelsen af svaret