Aftonbladet – 26 november 1853, sida 2

ning; derpå bugade han sig tyst för fru Caussade, som lindrigt rodnat då hon igenkände honom. Och till slut utbytte han med herr Tonarion en helsning, som blef lika knapphändig å ömse sidor. — Hvem tusan skulle väntat sig den glädjen att se er i afton, — sade öfversten i det han tog sin väns arm; — jag trodde er ännu vara i Italien. Nå! jag hoppas att det nu är slut med edra resor? Det är ju ett helt år som ni flackat omkring på landsvägarna. Men vi skola tala om det sedan. För ögonblicket hafva vi ett spöke att bigta. Se så, Felix, stig fram. Den unge Cambier lydde uppmaningen och i det han militäriskt förde handen till pannan, framlemnade han barkbiten han tagit från platanen. : — Lefve det unga Frankrike! — utropade öfversten med ett godlynt skratt. — Jag var säker att han skulle reda sig från saken med heder. . Är den verkligen från sjelfva platanen? — frågade fru Caussade med spefull misstrogenhet. — Min fru! ... sade Felix med uppsyn af en förolämpad. — Nå väl, låt så vara; blif icke ond; — återtog den unga frun; — jag vill tro att ni samvetsgrannt uppfyllt vadet; men erkänn åtminstone att ni varit mycket rädd. — Rädd, min fru, — svarade Cambier, som mot sin vilja tappade koncepterna; — ni tror inte hvad ni nu säger. — Jag tror det så mycket mer, som ni just nu rodnar, — invände fru Caussade med obarmhertigt gäckeri. — Rodnar jag! — sade kadetten, hvars ansigte lyste i kapp med hans granna nattrock, — Jag bedyrar, min fru, att ni bedrar er... För att få bort den hvita färgen har jag varit nödsakad att länge gnida mitt ansigte ... Derföre ser jag rödare ut än vanligt... Men hvad det. beträffar att vara rädd ... jag är väl inte något barn Keller ... fråga snarare min Onkel.