Aftonbladet – 26 november 1853, sida 2

gång afligsnar mig. Jag reser i dag till Paris och kommer tillbaka så snart hans besök är förbi, jag hoppas han har vett att ej göra det -långvarigt. — Men det är således om Servian du talar? — sade öfversten häpen i det han betraktade sin dotter. — Om honom sjelf; — svarade Estelle kallt. Öfversten rusade häftigt upp, gick flera slag fram och tillbaka på golfvet med hastiga steg; slutligen stannade han framför den unga enkan. — Servian har gjort dig den äran att fria till dig och du har gifvit honom korgen, — sade han med skarp röst; — om jag vore säker derpå tror jag att jag gjorde dig arflös. — Gör mig arflös då, ty det är rena sanningen, — svarade fru Caussade med ett leende, som tycktes trotsa den faderliga vreden. — Men hvad har du att invända emot honom? — En obetydlighet, en bagatell,j en småsak, — sade Estelle, i det hennes läppar krusade sig till ett föraktfullt leende — Men hvad är det då? Bomber och gras nater! — ropade öfversten, som i sin otålig het tog till den värsta ed hans dotter tillät honom. Fru Caussade närmade sin stol till den fåtölj, der hennes far ånyo satt sig, och sänkte rösten som om hon fruktat att man kunde höra henne utanföre. — Jag vet inte mer än ett enda litet fel med er vän Servian, — sade hon; — det-ör att vara... — Nå? Att vara... — Feg. — Feg! — upprepade öfversten, lika uppretad som om detta skymford blifvit stäldt till honom sjelf. — Estelle, jag vet väl att du i din egenskap af bortskämdt barn, har rättighet att säga alla dumheter som fara dig enom hufvudet; men detta går för långt... För tusan! Servian feg! (Forts. följer.)