Aftonbladet – 26 november 1853, sida 2

Servian besvarade Felix bönfallande blick med en skalkaktig blinkning. Derpå antog han det högtidliga allvar som tillhör ett vittne inför domstolen. — Jag får sanningsenligt förklara — sade han — att Felix förhållit sig tappert i sin spökroll. Jag tror att få unga män vid hans ålder skulle -förtjenat sina sporrar på ett så oförskräckt sätt. oo — Emedan hr Servian går i borgen för sin nevös mod, skall det för oss hädanefter blifva en trosartikel — inföll lifligt fru Caussade; — herr Servian är alltför förfaren i tapperhetsprof, för att icke hans omdöme skulle vara gällande. Dessa ord utsades så begabbande, att man, utan. afå vara snarsticken, kunde anse afsigten förolämpande. I stället att synas stött, smålog Servian. — Ni smickrar mig, min fru, — sade han med ett slags ironisk modesti, — men jag kan ej på allvar mottaga ert beröm. Långt ifrån att kunna skryta af en hjeltemodig oförskräckthet, måste jag bekänna att då jag såg Felix, var jag nära att försigtigt retirera. — Ni tog honom utan tvifvel för en röfvare? — sade fru Caussade, med en synnerlig tonvigt på sista ordet; som om hon velat syfta på någon omständighet, endast känd af den till hvilken hon ställde ordet: — Jag fruktar icke alltid röfvare, — sade Servian och beledsagade dessa ord med en blick, som utan tvifvel förbytte fru Caussades gäckerilust i missnöje, ty hon tog ånyo hr Tonarions arm och tycktes numera endast vilja tala med honom: Det var öfver midnatt då man åter kom in i salongen. Öfversten dröjde ej att gifva tecken till uppbrott derigenom att han påtände en vaxstapel. Medan: de andra gjorde sammaledes närmade Servian sig till fru Caussade, som tillslöt pianot. — Min fru, — sade han halfhögt, med en allvarsam toh, som mot hans vilja lät någo upprörd, — hys ej så elak tanke om mig som att tro det jag skulle kommit hit om jag