Aftonbladet – 24 november 1853, sida 3

BLANDADE ÄMNEN ilumboldts konversationstalang är någonting som förtjenar att beskrifvas. Du träder in ien sal; du finner en äldrig man af medelstorlek, med skallig panna, som omgifves af några få hvita hår, Hans ärevördiga utseende bär den dubbla prägeln af förstånd och godhet. Träd dock nägot närmare och betrakta litet nogare detta blixtrande öga. Du möter en skarp och hvass blick, som icke är fri från en viss spefullhet. Den gamle talar icke ännu, eller rättare, han talar blott om väder och vind. Men värdinnan i huset, som känner sin man, kommer fram med fråga om hans resor, om politik, astronomi, eller annat. Straxt tager det eld; Humboldts ord strömma ut som blixten; och blixten varar en half timme, en timme, två timmar, allt som den berömde berättaren. känner sig! stämd. I allmänhet räcker den alltid minst en half timme; men, förunderligt nog, ju längre monologen räcker, desto mera fruktar man för att den skall upphöra; den är säintressänt, så otroligt tilldragande och full afomvexling; och om der är en klok åhörare tillstädes, som förstär att i rättan tid framkasta ett ord, att gifva talet en annan vändning, om det är på väg att af brytas, då är man verkeligen hänryckt och själen känner ett beständigt tilltagande intresse i att. följa detta outtömmeliga språks oväntade evolutioner, som humoristiskt vandrar genom alla verldsdelar och alla upptänkliga ämnen, utströende på sin väg vetenskapliga anmärkningar, politiskå utsigter, de mest originella litterära och artistiska öfverblickar, de intres santaste beskrifningar, de mest fantastiska berättelser, de pikantaste anekdoter, de mest bitande sarkasmer och qvickheter, så att man nästan är på vägen att dö af skratt. Sålunda, efter att ha talat om hieroglyferna, gär Humboldt plötsligen öfver till att tala om hr A:s husliga sorger; han lemnar den orientaliska frågan för att tala om madame B:s stormande kärlekshistorier; han lemnar Sibirien, stiger ned frän Chimborazo, gär öfver oceanen, eller träder ut frän Freybergs bergsverk, för att plötsligen kasta sig öfver en eller annan löjlig historia; inbilska poeter, dunkla filosofer, småaktiga lärde, damer, som tro sig åsidosatta, stojande statsmän, patriotiska tidningar, konservativa tidningar, och publicum — som får betala kalaset — allt är honom lika godt, intet undslipper honom, :ve den, som denna germaniska Rivarol får tag uti, ty han skonar ingen, och utan att egentligen vara elaka, äro hans qvickheter högst hitande. Lägg härtill att alltsammans går med den mest faderliga ton i verlden: han stär med nedböjt hufvud och nedslagna ögon och berättar sina historier -med en orubblig kallblodighet, och pä ett snabbt löpande språk, som ständigt fortsättes utan kommata och punkter, der den ena satsen griper in i den andra, och der allt synes som satt i rörelse af en ängmachin. När man sålunda har hört Humboldt läta. menniskor öch tilldragelser passera revy, behöfver man ihägkomma att den berömde och sarkastiske lärde egentigen är den förträMMigaste menniska som någons.