Aftonbladet – 24 november 1853, sida 2

Sedan Servian funderat några minuter på utväg att göra slut på en svimning som tycktes vilja räcka i oändlighet, ernrade han sig att, några steg derifrån flöt en liten bäck, hvars nyckfulla krökningar ej utgjorde parkens minsta behag. Han skyndade genast dit, under det han lyste sig med lyktan och doppade i det rinnande vattnet en silkesnäsduk som han hade i fickan. Inom en minut var han tillbaka och applicerade sitt botemedel på den afdånades ansigte. I ögonblicket fattades denne af en rysning, öppnade ögonen till hälften och gjorde en rörelse för att resa sig. Uppmuntrad af denna första framgång tog Servian lös näsduken som, till följe af det vatten den insugit, fastnat på den okindes ansigte. Han såg då, med en till häpnad gränsande förvåning, att den öfvernaturliga blekheten försvunnit och blott här och der lemnat några hvitaktiga fläckar. Utan att låta sig bekomma af detta fenomen, gned han. ytterligare med den våta näsduken kraftigt ansigtet på vålnaden som snart blef upplifvad af den kalla beröringen, och med en hastig sats försatte sigi sittande ställning; vid denna rörelse föll den röda kapuschongen af som förut betäckt hans hufvud och blottade ctt tjockt och brunt hår hvars silkeslena lockar förtjenat att pryda ett vackert fruntimmers panna. — Men det är ju det odygdsmönstret Felix, — utropade Fervian, i det han ånyo förde lyktan till f. d. spökets fysionomi, hvars bleka och hemska drag i en hast förvandlat sig till en vacker adertonårings friska och frodiga. anlete. — Et lux.... perpetua.... luceat eis, — mumlade ynglingen med bruten röst. — Är du sömngångare eller är du förrykt? — återtog Servian, som förlorade all skrattlust; och snarare kände sig nästan orolig, då han såg det uttryck af fasa som stod måladt på hans systersons ansigte. — ..... Luceat eis, — stammade Felix Cambier ånyo, i det han såg sig omkring med