Aftonbladet – 23 november 1853, sida 1

geborg, som var förtjusande i sin lilla spets mössa. En lätt sky öfverfor Adeles fuktiga ögon; mekaniskt lade hon handen på den hvita, klara pannan och en halfqväfd suck höjde hennes bröst, men hon yttrade lugnt: Jag unnar dig all denna glädje; dock, nog kostar det bra mycket på mig att nu fara från Adelsvik, då vi kunnat vara tillsammans och haft angenämt i vinter, både Thora och jag, fortfor Adele, i det hon ställde sina ord till kammarrådinnan. Vi komma att hjertligt sakna de kära vänliga grannar, vi lemna här på Björkhammar., Kammarrådinnan tackade för dessa ord, hvilka hon värderade såsom direkt komna från hjertat. Adele uttryckte sig alltid med detta enkla behag, som aldrig efterlemnar något tvifvel. Stjernspets bad mig frambära Rudolfs salutation. Han skrifver i sitt bref att London skall bli hans vinterqvarter, sade grefve Wredenberg till Edvard. ; Det var eget. Jag anser att Paris varit mera inbjudande med sitt milda klimat och förekommande sätt mot fremlingar., Sans doute! det är helt och hållet ens eget fel om man icke finner sig väl dans cette Eldorado, som kan erbjuda allt som fordras för att göra lifvet agreabelt. Ett par timmar flögo bort som minuter, och endast det inbrytande mörkret kunde förmå kammarrådinnan och hennes barn att släppa sina älskvärda gäster, som varmt och obesväradt deltagit i forts husliga trefnad: Ju närmare de lärde känna Wredenberg, dessmer värderades han af dessa Adeles sanna vänner, som i början icke voro så alldeles säkra på att han med sitt besynnerliga, stela sätt skulle kunna göra henne lifvet behagligt. Adele sjelf, så mjuk och ledig i sitt väsende, skulle få svårt, tänkte de, att vänja sig vid dessa pretentliga manrer och detta patetiska språk, som verkligen ibland stötte på det löjliga. Men denna fruktan var nu försvunnen. Blott Edvård tänkte inom sig att Adele vid Rudolfs sida hade vunnit en säkrare lycka. De modiga, liffulla hästarne hade länge stått förspända och väntat vid trappan. Otåliga slogo de sina svarta, glänsande hofvar mot marken, frustade och stegrade sig, som varsnade de ett spöke i sin väg. Dessa sediga och väl inkörda djur tycktes helt och hållet förändrat natur; betjenten kunde med möda styra dem. Nej, Wredenberg, jag törs ej sätta mig i vagnen, utan att någon håller i betslen,, sade Adele, som nu stod resfärdig, uppskrämd och villrådig då hon fick se deras bångstyrighet. Ah, chere amie! hvarföre denna onödiga förskräckelse?, sade grefven, som sjelf stigit upp i åkdonet och nu räckte Adele handen,