Aftonbladet – 23 november 1853, sida 1

ÖDETS VEXLINGAR. Svenskt Original af A. L. -Edvard slöt modren så hårdt i sin famn att hon hemtade efter andan, i det han utropade: ; I morgon reser jag till Adelsvik, och bjuder Ingeborg på sitt bröllopp; den-3 December fyller hon nitton år; den dagen bestämma vi mamma lilla.s Ja det passar ju lg JV och kammarrådinnan började redan på att bläddra i mamsell Björklund. Tidigt följande dagen reste Edvard till Adelsvik. Rodnande mottog Ingeborg den oförmodade bjudningen, och öfversten gillade fullkomligt det fattade beslutet. Edvard stannade -qvar öfver middagen, och fick den glädjen att innan afresan mottaga bref från Rudolf, söm, lyckligen anländ till Hamburg, hade skrifvit till farbrodern och honom, Höstens kulna vindar susade i de nästan bladlösa träden, som icke längre buro hoppets färg, utan voro en bild af förstörelse och jordisk fåfänglighet. En grå och molndiger himmel: kastade då och då tunga regndroppar från luftiga vattendunster, och skogens små sångare höjde icke mer sina ärillande toner till naturens lof; ty sommårsolens värmande strålar lifvade icke mer dess skönhet. Men oaktadt denna dufvenhet i yttre skapelsen herrskade en periodisk högsommar inom Björkhammars husliga område. Edvard hade varit gift i åtta dagar, och den unge äkta mannen satt nu infattad mellan sin blomstrande hustru och den innerligt älskade modren; dessa 3:ne med bjertats heligaste band förenade varelser funno hos och med hvarandra denna fröjd och stilla frid som äger nog för att mildra stormens tjut och vintrens kyla. Klockan var 4 på e. m. och kaffekoppens atomatiska innehål kryddade samtalet om de kalaser som varit och ännu åsterstodo i anledning af brölloppet; om de vackra och dyrbara silfverpjeser som Ingeborg erhållit till brudgåfva af öfverste Stjernspets, samt hur väl alla anordningar hade lyckats. Ämnet var högst intressant, och i följd deraf outtömligt; men upphörde Sken vid bullret af en vagn som körde upp gården, Det var grefve Wredenberg och Adöle, som kommo på ett besök. Hvad här är godt och trefligt,, sade Adile sedan hon, befriad från kappa och hatt, satt sig i den mjuka länstolen, som husets unga värdinna anvisat henne. Ack, ja! aldrig har jag trott att lifvet kunde skänka så mycken lycka, svarade In?) 80 A. B. N:o 266—268, 269.