Aftonbladet – 23 november 1853, sida 1

sedan Edvard gått fram till hästarne och klappande sökt lugna dem. Var inte rädd! Bara de komma i gång trankisera de sig nog. Tag hit tömmarnep, befallte han betjenten. Denna lydde. Edvard släppte tyglarne, men omöjligt! De stolta eldiga djuren ströko tillbaka, reste sig, men gick ej ett steg framåt. Häpna och SA sökte kammarrådinnan och Ingeborg öfverta a grefven att icke blottställa sig för en fara som så lätt kunde undvikas dermed, att Edvard Jät spänna för ett par af deras hästar och lemna de andra sprakfålarne qvar till morgondagen. Utan att svara ett ordfattade grefven ett kräftigt tag i tömmarne, gaf några väldiga klatscher, och nu bar det af med yrande fart. Gud i himmelen låt dem komma lyckligt hem), bad karmmarrådinnan, i det hon åtföld af Ingeborg och Edvard, nedstämda och ängsliga återvände till det kort förut så muntra sällskapsrummet. En betjent anlände i fullt sporrstreck, klockan 11 samma afton, från Adelsvik, med helsning att Edvard genast skulle komma dit. En dimmig och fuktig luft spred redan skymning i ett stort väl möbleradt rum, beläget 2 tr. upp å ett af Londons bästa hoteller i West-end, med utsigt åt Hyde park och dess rörliga. samt fashionablalif. Vid fönstret satt Rudolf: Stjenspets försjunken i åskådande framför ett nästan färdigmåladt fruntimmersorträtt. Pensel och hade fallit ur ans händer, och med förtjusning hvilade hans ögon på den huida gestalt, hans svärmande fantasi, helt säkert träffande, framkalladt på duken; ty ett förnöjdt leende lifvade hansmanligt vackra ansigte. Hastigt stod han upp, gick några steg längre ifrån, att med pröfvande blick, och liksom Pygmalion, hänryckt af sin egen skapelse, böjde han knä för dan bild hvars blomstrande fägring .med friska och sanna färger återgaf Adele Lindenstams älskvärda drag. Det ringde på tamburdörren; Väckt ur sin förtrollning återkom Rudolf till sig sjelf, och gick att mottaga det bref, som en inträdande postbärare framräckte. Min farbrors stil! Och svart sigill! utropade han: bleknande, och en isande kyla genomfor hans varelse. Sluta mitt lif snart, o Fader! om han upphört att lefva,, och maktlös af ångest, bröt han kuvertet som innehöll följande: Min kära Rudolf! Tack för ditt sednaste bref. En olycklig händelse har varit orsaken att det så länge blifvit obesvaradt. Tiden har varit upptagen af sorgliga bestyr, som du lätt kan inse då jag nu underrättar dig om Wredenbergs död. Denna förlust, stor i sig sjelf, blef det ännu