Aftonbladet – 22 november 1853, sida 2

Vi intaga här, efter det officiella bla et, de al hvarmed landtmarskalken och bondestånlets talman i går helsade sina respektive stånd. Landtmarskalken yttrade: Högvälborne och Välborne herrar Grefvar, Friherrar, I kiddersoch Adelsmän! Då H. M. Konungen för andra gången nådigst behagat ät mig uppdraga det ärofulla kallet, att under stt riksmöte vid R. o. A:s öfverläggningar föra ordet, har jag vid dess emottagande, om möjligt ännu lifligare än den första gängen, kännt mina krafters otillräcklighet att motsvara anspräken på en plats, af alder beklädd af män, dem icke blott BR. o. A., men fäderneslandet räknat såsom prydnader. Jag erkänner också öppet, at: tanken derpå mängen gäng — ej minst i detta högtidliga ögonblick — djupt nedtrycker mig. Men bredvid det nedslående medvetandet af bristande förmåga står den lifvande och stärkande tanken på min pligt, utstakad af Konungens vilja och ökad genom ett tacksamt minne af den öfverseende välvilja jag under ett föregående riksmöte af detta ständ fatt röna. Grundad, såsom jag hoppas, pi vissheten att jag und-r alla förhällanden med aktning för andras öfvertygelse likväl orubbligt följer min egen, och att den grundlag jag nyss äter svurit att med all min förmaga upprätthälla, utgör den enda ledträden för mina ord och handlingar, skall den säkert icke heller uu undandragas mig af ett stånd, hvars benämning bör häntyda på ädelhet: ej! blott i börd, utan ock i tänkesätt. Sådan är den förhoppning, under hvilken jag härmed förklarar RB. o. A:s öfverläggningar öppnade, och är det utan andra anspråk, än dem en redlig vilja kan gifva, som jag vördsamt anhäller att i R. o. As vänskap, välvilja och förtroende få vara innesluten. Talmannen Strindlunds he sningsord voro dessa: : Mina Bröder! Då jag för 30 är sedan första gången, säsom ombud för min fosterbygd, beträdde riksdagsmannaplatsen, kunde jag minst af allt ana att jag en gäng skulle tilltala eder från den plats, der jag nu står. Ännu längre har det legat ifrån mig att önska mig detta, och aldralängst att eftersträfva detsamma. Hvad som har skett har skett endast genom undergifvenheten för en högre vilja, hvilken att, näst Guds, vörda och lyda var den första lärdom jag i föräldrahuset emottog, och som jag sedan bevarat såsom det bästa arf derifrån. Det var min konungs vilja, och för den hafva alla mina betänkligheter mäst vika, äfven om, såsom här är fallet, desamma utgätt ifrån en lefvande öfvertygelse om min oförmäga att, säsom sig bör, fylla den plats dit jag blifvit satt — en öfvertygelse, som blir ännu lifligare, då jag erinrar mig värdet af de män; som förut beklädt samma plats, och synnerligast honom, som vid värt förra riksmöte uppbar den största skatt af vär aktning, kärlek och tacksamhet. Mina Bröder! Jag sade att trettio år hafva förflutit sedan jag första gängen här infann mig. De hafva lärt mig att misstro min förmäga — en lärdom, som ungdomen och den obepröfvade ej gerna vill taga emot i ett ödmjukt sinne — men de hafva äfven lärt mig att der viljan är god är hon dock tacknämlig. Under denna länga tid hafva:bäde pris och tadel fallit öfver mig; bäda hafva dock studsat tillbaka mot mitt medvetande att aldrig en härsmån hafva vikit ifrån den bana, jag ansett vara den rätta. Meningsstrider hafva alltid funnits och skola finnas så länge två menniskor lefva. Af dessa meningsstrider har jag, såväl som J, mine bröder, haft erfarenhet; men denna erfarenhet, samlad under mänga riksdagar, är dock, hvad mig och eder beträffar, i det värf vi haft om händer, tröstelig och glädjande, ty den har lärt mig att man på mänga vägar kan hinna amma mål, Fosterlandets, det gamla Sveriges väl. Det är en glädje för mig att kunna säga med full visshet, att jag ännu aldrig såg nägon af mina ständsbröder gå åt annat häll, och just denna öfvertygelse inger mig nu mod att med tillförsigt ätaga mig det vigtiga kall vår konungs nåd mig uppdragit och som