Aftonbladet – 22 november 1853, sida 1

dan hennes hjerta icke rätt förstod sig sjelft. Rudolfs sällskap hade blifvit nödvändigt för hennes glädje; hon såg ej någon vackrare än honom, lyssnade på ingen med mera välbehag, och gaf honom vid alla tillfällen företräde framför hvarje annan af de unga karlar som umgicks-hos öfversten. I allt detta följde hon den sympati som förenade deras tycke och öfvertygelse, och ingaf henne det största förtroende till redbarheten i Rudolfs karakter. Först då det blef fråga om ett afgörande för hennes. framtida öde, bäfvade hennes. hjerta vid tankan att en annan än Rudolf-skulle hafva anspråk hennes varmare tillgifvenhet, men han yttrade ingen sorg häröfver, afrådde henne icke, uppmuntrade henne ej heller. Han var. passiv,. mer än. tillåtligt, tyckte hon, på grund af den vänskap som hon så fast tryggat sig vid. Den blygsamma qvinnan tystade således kärlekens stämma i sitt hjerta, och gaf sitt trohetslöfte, hvilket icke förbjöd henne att framgent värdera Rudolf såsom en bror och själsfrände. ; Arma Adele, din rena skuldfria själ var innerligare fästad vid sin idol, än du sjelf anade. Mitt kära snälla barn! sade kammarrådinnan Brunfeldt till sin son. Jag har ett förslag som skulle göra oss mycket belåtna, förutsättande att du icke regeras af en äregirighet, som häraf kan finna sig korsad i sina beräkningar. RE Nej min goda mor! af ingen annan än den som kan förena din och Ingeborgs lyckap, svarade Edvard, söm, nu mera frisk och glad, satt i modrens rum och summerade några räkningar. Saker är att jag både inser och erkänner min oförmåga att sköta Björkhammar som sig bör. Du ser sjelf af egendomens räkenskaper, hvilken skilnad det är mellan de förra och sednare årens reveny. Vi skola således förlora betydligt .om ej en kraftfull hand snart tager styret. Om du Edvard till exempel skulle lemna