Aftonbladet – 22 november 1853, sida 1

sin kärleks föremål; ty tvifvel och fruktan hemsöka merendels det hjerta som icke äger visshet om att dess ömhet är besvarad. Han beherrskade sin lidelse, såsom icke förenlig med de fjerran utsigter han, hade till oberoende, Hans manligt.sjelfständiga sinne, hans ädlare stolthet förbjöd honomatt begära. Adele Lindenstams hand, förrän han kunde erbjuda heöne, om just icke så lysande lif som det hon förde i sin svågers hus, åtminstone ett lif ej åtföljdt af bekymmer och indragenhet. Så svärmade han orolig men icke hopplös; ty Adele var ju ännu fri och tycktes icke utmärka någon af dem som täflade om att vinna hennes hjerta. Grefve Wredenberg var den han minst frukjade, oaktadt han ansåg detta parti i yttre fördelar ega allt hvad man kunde önska för henne, som aldrig erfarit hvad försakelse ville säga, och med ungdomlig lefnadslust njöt af de förströelser och nöjen, som nästan dagligen erbjöds henne; men i öfrigt var icke Wredenberg den man, tyckte han, som kunde behaga Adele... Hans tröga och något tafatta sätt att vara, hade mer än en gång fått sin lilla portion af löjlighet, genom hennes fria och qvicka anmärkningar. Huru derföre beskrifva den qvalfulla känsla. som sammanpressade hans bröst, då Adele mot all förmodan gaf sitt samtycke till grefvens. frieri. Då först kände Kan höjden af den Kärlek som hittills stålsätt honom mot sitt eget-hjerta, och hädanefter manade honom till evig tystnad, hvilken han endast bröt. af skyldig upprigtighet mot sin farbror, som han visste skulle möta detta förtroende med all: den grannlasenihet, som han alltid visade, så snart det rörde Rudolfs så vigtiga som mindre maktpåliggande angelägenheter. Att han. häruti cke: missräknat, sig, visade det bifall öfversten gaf till Rudolfs önskan, att i fremmande and få skingra minnet af en kärlek som var ultför sann. att kunna nånsin fullkomligt slömmas. ; Oeh Adele! hade väl fåfängan bestämt hen1es val af make. Nej, hon gaf sitt ja, emelan hennes förstånd gillade systerns råd, eme