Aftonbladet – 22 november 1853, sida 1

till att dölja ens för sin fästman hur tomt och ödsligt dagarne förgingo, sedan han var borta, som delat så väl hennes nöjen som de sysselsättningar, hvilka utbildade deras gemensamma smak för högre konstnjutningar. Likväl försummade hon -icke den vanliga uppmärksamhet hon alltid visat grefve Wredenberg, i egenskap af hans trolofvade; och han, för högsinnad att tvifia på sin fästmö, som han icke allenast älskade med passion, utan aktade som. den mest ärbara och rättänkande qvinna, fann sig icke förnärmad af denna hennes saknad. Han var lugn för sin lycka, förvissad att den vårdades af ett ädelt hjerta. Dessutom hyste han sjelf så mycken vänskap för Rudolf; fann i hans väsende denna sanna själsadel som aldrig förnekar sin moraliskt upphöjda ställning, att han fana honom förtjena både tillgifvenhet och saknad. Så förgick tiden. Hösten nalkades, och förslag för vintern uppgjordes. Det blef afgjordt att familjen skulle före jul flytta, till Stockholm. På Wredenbergs enträgna böner beslutades, med Adeles bifall, att hennes-bröllop derstädes skulle firas i sista dagarne af Februari, emedan grefven vid den tiden väntade en äldre brar, engagerad vid franska legationen, som blott kom att stanna. helt kort 1 Sverige.: Den beslutsamhet Adele härvid visade, hade sin naturliga orsak deruti att Rudolf aldrig yttrat till henne ett kärlekens ord. . Deras förhållande hade egt vänskapens otvungna och glädtiga förtrolighet, hvilken både hyllades och delades af deras närmaste anhöriga; redan i början af deras bekantskap kände dock Rudolf mycket väl, hur med hvarje dag Adeles bild smög sig allt djupare och djupare inihans hjerta, och slutligen älskade han -henne med denna varma och oegennyts tiga kärlek som kan ofra: sig sjelf om .så fordras. Tillfället att dagligen kunna, omgifva henne, se huru likgiltig hon var för all den hyllning hennes skönhet framkallade, gjorde honom mera sansad i sin känsla, än hans lifliga och eldiga temperament skulle medgifvit, om han mera sällan kunnat träffa