Aftonbladet – 19 november 1853, sida 3

lestrois Graces i hvad afseende jag vunnit deras beundran ? svarade Rudolf isamma ton. Beundran! Hör man på bara! Hvilken egenkärlek! Tvärtom; vi finna dig numera så odrägligt trög, blek och surmulen, att vi kommit öfverens om att blott en orsak kunnat omskapa den förut temligen hygglige Rudolf Stjernspets., Mycket förbunden för slutmeningen, men den der orsaken som förklarar metamorfosen skulle inte vara så ledsam att höra., Du är kär!) Rudolf skiftade färg och Adele slog den ena trollknuten på den andra i de fina maskorna på sitt nät. Öfverstinnan märkte bådas förvirring och fästade förvånande och frågande blickar på Rudolf, som med ett vemodsfullt uttryck 1 sina talande ögon svarade: Tant Thora vet ju att jag mera fruktar än älskar dessa förkroppsligade serafer, som fått namn af qvinnor. Jag skall förklara er, mina vänner,, sade nu öfversten, som mera allvarsam än vanligt afhört detta skämt, den hemliga orsaken till Rudolfs grubblerier; en ide har spökat i hans hjerna, som just för några minuter sedan iklädde sig skepnaden af ett beslut. Storartadt? frågade öfverstinnan nyfiken. Åh, ofantligt! Han reser till Nordkap för att efter naturen afteckna isberg och isbjörnar., ä Ofrivilligt slog Adele upp sina ögon, hvaruti smärta: och förundran afspeglade hennes själs känsla. Kära Rudolf, jag kan icke tro att detta är allvar. Du har ju förut rest i och för konsten och ditt sista arbete vann så mycket bifall, att jag tycker det din fåfänga kunde vara belåten, sade öfverstinnan. En artist utan äregirighet, tant Eva, hinner aldrig en högre rang bland sina medtäflare. Jag vill ej stanna på halfva vägen; har ock hitintills endast målat grönskande jord och sommarhimmel; vintrens snöfält och. skogens rimfrusna grenar är en genre som Jag annu icke pröfyat.. (Forts.y