Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

Ingeborg Sterner (ty dett var hon) knäppte sina små händer öfver Edvards mörklockiga hjessa och svarade med en upprörd och ljuf stämma: Jag är den Ingeborg du fordom älskade. Tid och omständigheter hafva icke förändrat min tillgifvenhet för dig! Kärlekens berusning eger ingen motbild, derföre bjuder jag icke till att beskrifva den saliga hänryckning, som nu förklarade de båda unga återförenade. Kammarrådinnan, -häpen och öfverraskad af den sinnesrörelse som så häftigt uppskakat hennes son, förmådde icke yttra ett ord förrän öfversten, som i samråd med sin fru planlagt denna katastrof, fattade Ingeborgs hand, förde henne fram till kammarrådinnan och yttrade: Här, fru kammarrådinna, får jag presentera mamsell Ingeborg Sterner, vår skyddsling, och, som jag hoppas, er blifvande sonhustru. Hon förtjenar denna hedrande benämning. ER Nu slöt modren sonen och Ingeborg i sin famn, förenade deras händer och gladde sig åt den lyckliga händelse som återgifvit Edvard sin utvalda brud. Många hjertliga örd och lyckönskningar mottogo de nyförlofvade af sin omgifning, som hade så mycken del i deras sällbet, hvilken ännu mer förhöjdes, då öfversten frågade om kammarrådinnan tillät att han på samma gång offentliggjorde Ingeborgs som Adåes förlofning; och härtill fick han hennes bifall. SE : Nu, mine vänner,, sade öfverstinnan, är icke tid till några omständligare förklaringar; vi måste gå och kläda oss. I morgon hafva vi godt tillfälle, ochEskola då närmare göra redo för det mysteriösa i Ingeborgs uppträdande. Sd Sällskapet skingrades; men icke alla med samma, frid i hjertat. : Solen sjönk allt mer och mer i vester, men hennes ljus Var ännu tillräckligt att upplysa de höga ståtliga rummen på Adelsvik, doftande af blomsterverldens alster, och upp