Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

svärade väsende. Detsvindlade för hans ögon; men han besegrade sin rörelse, och i hvirflande fart förde han henne framåt. Lätt som en fjäril flög Adele öfver det bonade golfvet, tjusad af tonernas harmoniska jubel, glöm-mande både tid och rum. Kära Rudolf, för mig till min plats;jag förmår icke längre följa dig,, bad honstutligen knappt börbart; och Rudolf kände att hon svigtade ihans armar. Utan att yttra ett ord efterkom han hennes önskan, och då Adele såg upp för att tacka honom, förskräcktes hon af hans bleka, förstörda utseende. Rudolf skyndade ur salen och bad i förbigående Edvard att ursäkta hans frånvaro vid supten. Adelsnäs låg försänkt 1 nattens tystnad. Ljusen voro släckta i kronorna, och i Morphei armar hvila husets invånare, trötta efter gårdagens nöjen och besvär. Sedan Edvard i Rudolfs ställe visat de bortresande gästerna den sista artigheten och kysst sin fästmös friska läppar, skyndade han att söka Rudolf på dennes rum; men icke finnande hönom der, kastade han på sig hatt och en tunn öfverrock och gick nediparken. Månen blänkte med ett klart silfversken mellan de täta löfmassorna och lätta vestanvindar lekte bland georginer och rosenbuskar. Augustmattens på en gång milda och kyliga svalka var uppfriskande och behaglig. Orolig atticketrätfa sin vän ställde Edvard kosan åt sjösidan. Der på en brygga som sköt-långt ut i vattnet blef han varse en figur, lutande sig emot barrieren, hvilken innefattade bryggans långsidor. Det var Rudolf. Drömmande stod han der och fästade dystra blickar på Wetterns små krusigå, försilfrade vågor; mörka makter kämpade i hans själ .och den kraftiga gestalten hade sjunkit tillsammans af stridens häftighet. S -Rudolf, min hjertans bror! Stå icke här ute i natten och öfverlemna dig åt qvalfulla svärmerier. Du måste bemanna dig med mod, sedan du så förståndigt resonerat öfver saken, sade Edvard varmt och förtroligt.