Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

fyllda af herrar och damer i eleganta toiletter. Med utsökt behag uppfyllde öfverstinnan en värdinnas alla åligganden; var älskvärd och vacker i sin ljusblåa sidendrägt, och bar med en viss värdighet ett dyrbart diadem i sitt rika mörka hår. Adele och Ingeborg, båda lika klädda, i bländhvita skira klädningar, hvilkas djupa veck kring det mjuka smidiga lifvet, sammanhölls af ljusröda skärp; de breda långa ändarne voro kantade med en fin perlfrans, som i ljusskenet glittrade likt juveler. Friska till hälften utspruckna mossrosor prydde deras hår, och en lika bukett i, deras runda fylliga barm. Några dyrbara smycken, som Adele fått af sin fästman, var det enda som åtskiljde deras kostymer; men den ungdomliga skönheten hos dessa båda tjusande qvinnor öfverstrålade de rosor och ädelstenar som skulle förhöja deras fägring. Sedan frukter och konfektyrer blifvit serverade, hördes champagne korkarne med brådskande fart fyga ur sitt fingsel; glasen fylldes, och sedan en hvar fått sitt, steg öfversten fram och föreslog, hjertligt och vältaligt, en skål för de tvenne nyförlofvade paren. Upprigtiga och meningslösa lyckönskningar om . hvarannan följde härpå, och nu gafs signal till balen. Herrarna skyndade att bjuda upp. I tåten för danslystna damer gingo Adele och Ingeborg, förde af sina Tfästmän. Ett ljushaf strömmade fram ur praktfulla kronor, då dörrarne till danssalongen öppnades, och musikens glädtiga toner uppmanade att njuta. nöjets flygtiga minut: Grefve Wvredenberg, som icke var någon dansör, förde Adele några hvarf i en polonäs; men lemmade sin plats för aftonen åt den skara af martis söner, hvilka, i egenskap af stora dansmästare, alltid utgöra förnämsta personalen på en bal, och nuv täflade om att bjuda upp hans sköna fästmö. i det de önskade honom sjelf-der pepparen växer. Adele Lindenstam hade satt många hjertan i brand och afundsjukan går tätt. I hälarne efter kärleken, Edvard och Ingeborg öfverlyckliga af den varma kärlek, deras or