Aftonbladet – 18 november 1853, sida 1

Till den svenska allmänheten har utgått följande inbjudning, hvilken det är oss en sann tillfredsställelse att meddela: Under den farsot som innevarande år ånyo hemsökt nordens riken och i vida utsträckning öfver land och stad spridt sina härjningar, hafva samhällets förbindelser emot Sveriges aktningsvärda läkare-kår blifvit i högst betydlig mån ökade. Då en vunnen närmare och säkrare kännedom om kolerans natur och förlopp ledt till den öfvertygelse, att densamma, så vidt sig göra låter, bör mötas i sina förebud, samt såmedelst förhindras att uppnä den utbildade form, i hvilken den så ofta trotsar läkarekonstens alla hittills kända medel, har ock deraf följt att, under det farsoten nu pågått, läkarnes uppmärksamhet, ihärdighet, påpasslighet och alltid päräknade tillgänglighet varit mer än vanligt tagna i anspråk. En tröstande erfarenhet och ett bland de få angenäma minnen från sednast genomlefde sorgens och bekymrens dagar vittna gemensamt att dessa anspråk blifvit motsvarade och uppfyllde medelst ådagalagde ansträngningar, uppoffringar och försakelser, på ett sätt som knappt lemnat läkarne ro dag eller natt — ansträngningar, hvilka, om de lyckligtvis under dessa svåra tider icke bortryckt så många af Sveriges läkare, dock säkerligen åt mången beredt en förtidig bortgång — och hvilka rättvist påkalla att erkännas och värderas. Under sådane förhållanden har man föreställt sig, det mängen skulle med beredvillighet följa den uppmaning vi efter yttrad önskan göra, att understödja ett företag som,.jemte uttrycket af medborgares tillfredsställelse och belåtenhet, tillika beredde åt läkarekären ett värderikt, varaktigt och välförtjent vedermäle af samhällets tacksamhet och erkänsla. Säsom allmänt kändt är, måste läkarne genomvandra en läng och kostsam studii-bana, hvars slut af få uppnås utan föregången skuldsättning, hvarå upplöpande räntor och kapital-afbetalningar under en längre följd af år medtaga de ringa löner, som i tjenst varande läkare vanligen bestäs. Oaktadt läkaren, mer än någon annan, borde påräkna: befrielse frän ekonomiska bekymmer, för att åt fortfarande vetenskapliga forskningar kunna egna den tid, som ej af egentliga yrkesgöromälen upptages, nedtynges således ofta hans sinne och hämmas hans verksamhet af näringsomsorger, förenade med bekymmer för utkomst; och då för ålderdom och sjuklighet han nödgas taga afsked, undfår han, så vidt ordinarie tjenst på stat af honom innehafves, en i förhållande till lönen beräknad, merendels för lifsbergning otillräcklig pensionl; men ej ens denna förmån kommer till godo stadsoch bruksläkare m. fl. äfvensom enskilde practici, då de af ålderdom, sjukdom och öfveransträngning sättas ur verksamhet. Erfarenheten har ock lärt, att ingen samhällsklass i allmänhet eger en så kort lifstid som läkarnes, hvilket äfven i sin mån bidrager till det vanliga förhållandet, att då läkaren bortryckes från sin familj, lemnas denna i ytterst knappa vilkor. . Behofvet af en pensionsanstalt, gemensam för hela läkarekären, hade sålunda länge varit insedt och kändt, innan på en enskild läkares förslag år 1839 börjades teckning till en sådan inrättning, för hvilken, under benämning af Pensions-inrättning för svenska läkare, deras enkor och barn, upprättades ett reglemente, derå Kongl. Maj:t, under den 31 Oktober 1844, utfärdade nådig stadfästelse-resolution. Då denna inrättning, i saknad af nägon egentlig grundfond, mäste bildas och uppehållas ensamt af delägares tillskott; måste dessa blifva så stora, att blott ett ringa antal läkare förmådde eller funno med sin fördel öfverensstämmande att deri inträda, och, sedan utan framgång vid sednaste riksdag, försök blifvit gjordt att af allmänna medel erhålla ett understöd af 20,000 rdr bko till förstärkande af inrättningens kapitalfond, har hoppet om uppnäende af det afsedda ändamålet småningom minskats, nitet för inrättningens upprytthållande afsvalnat och frågan slutligen uppstått om densammas upplösning. Att förekomma en sådan upplösning af ifrågavarande, till grund och syfte vackra stiftelse, genom