Aftonbladet – 17 november 1853, sida 2

tjenten kom. Säg till mamsell Regina att bon ger dalkullan mat, och låter henne bo i rummet innanför väfkammaren. I morgon skall du få arbeta, adjö nu! sade öfverstinnan sedan med nedlåtande godhet till Märtha. Och här har du en liten hjelp för nästa utvandring,, inföll grefven, i det han gaf henne en blank specieriksdaler. Flickan tackade med en stum nigning, och gåfvan gjorde ett fördelaktigt intryck; på Adele. Knappt hade dalkullan atägsnat sig, förrän öfversten, , åtföljd af Rudolf och Edvard, i friskt galopp ankommo, och utan dröjsmål ökade sällskapet. Öfversten helsade vänskapligt på grefven, kysse sin hustru på pannan, och klappade Adele på det ljuslockiga hufvudet. Det låg så mycken förbindlighet och hjertlig ömhet i hans ädla färdfria väsende, att hans närvaro både lifvade och intog en hvar. i Nå herr grefve! hvad nytt från Paris? Denna fråga gjorde öfversten utan någon bimening. Han prisade Frankrike sjelf, såsom ett skönt och bördigt lind, och fann således grefvens entusiasm, om ock litet öfverdrifven, alldeles intet löjligt. Grefve Wredenberg, mera hemmastadd i diplomätiska kabinettsmysterier än i konsten att med liflighet och finesse underhålla damerna, kom nu i tillfälle att utveckla en och annan tafla ur det mera praktiska lifvet, som erhöll åtskilliga glanspunkter, genom det sätt hvarpå han förstod att teckna personer och händelser. Hans konversation var då underhållande och roade öfversten, som följde med sin tids så skiftesrika tilldragelser. Efter några förfriskningar anhöll grefven om ett enskildt samtal, och öfversten förde honom upp i sina rum. : Om herrarnge kommit några minuter förr, så hade:ni fått se ett af verldens sju underverk, sade nu fröken Adele. I hvilken skepnad då? frågade Rudolf. I en dalkullas! som vore värdig till och med Rudolf Stjernspets pensel. Såå! det var alltför stor skada att icke