Aftonbladet – 17 november 1853, sida 2

Du har väl aldrig vatit med om att vefva någon båt mellan slottstrappan och-Djurgården, kan jag se på dina mjuka spensliga fingrar?, Nej det har jag inte; men är ändå ej ovan vid arbete; renseln är tung att bära från morgon till qvällen. Dalkullan började nu plocka upp åtskilliga kramvaror. Herrskapet besåg dem och frågade priserne, cgentligen för att få tillfälle betrakta henne, som började intressera dem; hennes sätt att uttrycka sig, de tina dragen, och ett visst behag i hvarje dess minsta rörelse, var något så ovanligt hos en Dalarnes infödda dotter, att öfverstinnan började betvifla sanningen i denna hennes uppgift. . Hvad heter du? frågade Alice. Efter en liten tvekan svarade kullan: Märthan. Än dina föräldrar då? Jag är faderoch moderlös,, — och ett par tårar fuktade den långa ögonfransen. Hon ser ut, sur mon honneur! som en Fanchon: Har du några hårarbeten? frågade grefven, det fintligaste sätt som han tyckte, att upptäcka hennes extraktion, som äfven han ansåg tvifvelaktig och föga hade något stötande på mjölgröt och hafrebröd. Dalkullan tog nu fram en liten ask, och visade de mästerligaste prof på armband, kedjor. och ringar. Är detta ditt eget arbete? sporde grefven, litet borttappad i fråga om extraktionen. Ja! Jag har min bästa förtjenst på dessa små prydnader. Både bättre och sämre köpa demp, och nu började dalkuHan, som troligen tröttnat vid den långa examen, att åter lägga de upptagna varorna tillbaka i renseln. Jag har åtskilligt smått som jag önskar få arbetadt. Vill du min ficka hvila här några dagar, och under tiden hjelpa mig med några armband och dylikt? frågade öfverstinnan. Mycket gerna, om jag blott kan göra er till nöjes, nådig fru. Öfverstinnan ringde i en silfverklocka; be