Aftonbladet – 17 november 1853, sida 2

få se detta som jag förmodar knubbiga underverk, med röda yllestrumpor och randig dito kalott. : Stort misstag! En herdinna ur Florians idyller! Verkligen. Hvart tog hon vägen? Jag börjar bli nyfiken! Lugna dig tills i morgon. Jag släpper henne inte förrän hon gör litet tydligare reda för sig,, inföll grefvinnan. Kanhända har någon olycka skiljt henne från de sina; ty dalkulla är hon helt säkert inte., Rudolf, som med lugnt klappande hjerta tycktes åse Adele Lindenstams blomstrande fägring, afhörde det beröm som slösades på dalkullan, utan ringaste håg att närmare efterfråga denna uppenbarelse; han satt som vanligt tyst och drömmande, och först när öfverstinnan och Adele stego upp för att gå in i salen, der supgen redan var i ordning, återvände hans tankar från sin irrande flygt. Efter några minuter kommo öfversten och grefven ; båda sågo allvarsamma ut; men det goda förhåandet hade antagit en viss förtrolighet, som bevisade att något: vigtigt men icke fredsstörande ämne blifvit afhandladt. Sedan grefven rest och ungdomen gått hvar och en till sitt, sade öfversten: Min egen Thora. Jag har något attsäga, som säkert skall förvåna dig. Hvad kan det vara min vän? Wredenberg har formligt begärt Adele, och kommer i morgon för att sjelf tala med henne: Tror du han lyckas ? Denna nyhet var ingen surpris. Jag har märkt mycket väl att han tyckt om henne; men jag fruktar han får nej. . Fruktar? det vill säga att du önskade motsatsen. t Ja! Jag anser detta parti verkligen vara förmånligt för henne; men sednast i dag har hon haft yttranden som icke äro gynnsamma. Månn hon kan hafva något annat tycke? Nej det har jag ingen anledning att tro. Jag skall emellertid bereda henne på hvad som förestår i Morgon, och säga mina tankar,